Det är nästan omöjligt för mig att skriva här på bloggen för tillfället. Jag har fått en enorm spärr, ifrågasätter om något jag kan skriva är av intresse, känner inte att jag kan leverera innehåll med varken nyhetsvärde eller spänning. För vad ska jag skriva om? Allt jag tänker på är mina studier och varje liten sak jag lär mig där sätter jag i relation till allt annat i livet, jag befinner mig i någon konstig konstant upplevelse av att se allt klarare och förstå lite mer av världen. Men så känner jag mig fånig för hur länge kan jag prata om det då? Jag inser att jag låter som en nyfrälst person och säkerligen också oerhört naiv, väntar bara på att det ska poängteras. Internaliserad jantelag typ.Så jag blir tyst för jag har inget annat att komma med. Det ser likadant ut här hemma, fast det är inte sant för jag har ju möblerat men så undrar jag - varför skulle någon bry sig om det? Att vara bra på att blogga är bland annat att kunna överse vallen där man berättar om det lilla i livet utan att få en akut känsla av obetydlighet. För så är det ju inte, det är just i det lilla som bloggformatet är som bäst och mest magnetiskt, i det som handlar om mjukheten i att följa med och titta in i någon annans lilla liv, precis så som man själv har. I poddformat är det så mycket lättare för där är det ett samtal men just den lite stukade monologformen som publicerade bloggposter ändå innebär är kräver mer av en där. Det är en konst som också kräver en stamina jag kanske inte besitter? Jag vet inte. Så för att komma runt det tror jag att jag kanske behöver hävstångseffekten av att ni som läser också är med? Ja så gör vi! Jag visste inte alls vart detta var på väg när jag började skriva på inlägget för 9 minuter sedan - men nu landar vi här. Ställ frågor i kommentarsfältet så börjar vi prata där och i kommande inlägg.
