Ett stilla lugn råder här hemma där jullovet fortfarande pågår en vecka till. Eller Andreas jobbar men jag och barnen är lediga. Det är mysigt men vi bär också runt på en konstig känsla av att försöka gro rötter här, att inse att det här är vårt hem och landa lite tyngre. Jag tror det är vardag vi längtar efter, hur skön ledigheten än är. Vi behöver fil till frukost, en tid att behöva vara ute ut dörren, en väg att gå och framförallt behöver barnen få börja sin nya skola och lära känna sina nya vänner. Återkommande repetition och vana. Även om vi har fått mycket nytt så är det också många av de gamla sakerna, de som verkligen spelar roll, som vi lämnat med inte ersatt av motsvarande just nu. Skola, det viktiga sammanhanget för barnen. En klasslärare att knyta an till, en fritidspedagog man tycker är rolig och snäll. Vänner som är självklara och viktiga. Jag är övertygad om att allt det finns för oss här, vi behöver bara börja vår vardag för att få tillträde till det. Det hände en fin sak som kändes anknuten till den här flytten i alla fall. Min lillebror fyllde år igår men eftersom han hade lite ont i öronen var både han och hans flickvän isolerade hemma och kunde inte lämna lägenheten. Min bror jobbar inom vården och minsta lilla symtom måste tas på största allvar tills han hunnit få testsvar (jag bör tillägga att han fick sitt svar sedan och det var negativt, han har en vanlig öroninflammation). Nåväl, vi ringde på FaceTime och under samtalet kommer det fram att de inte ätit någon tårta, något jag visste att jag hade hemma eftersom jag precis bakat häromdagen. De bor bara ett par hus bort från oss, en minuts promenad, och där och då kunde jag lägga upp en står bit tårta på ett fat, gå ut genom porten, gå några hundra steg och sedan ställa den utanför deras dörr med tända ljus innan jag vände hem och skickade ett sms om att de skulle titta utanför dörren. Det fina i den här historien för mig ligger inte i akten av att gå över med mat till andra. Som receptkreatör är det något man gör mycket. Antalet gånger jag gått över med mat till vänner, grannar, ett gäng på gården som grillat och glat tackat ja till en oplanerad efterrätt. Men jag har aldrig gjort det till min lillebror. Knappt ens till min mamma eftersom hon flyttade tillbaka hit innan min matlagning verkligen tog fart i en annan takt. Till vänner och till nästintill främlingar men jag har aldrig haft närheten att göra det till min egna familj. När jag lämnade deras port kände jag en lite större närheten till den där vardagen jag suktar efter. Det är vackert här i lägenheten även om det är ofärdigt, men mest ser jag fram emot att livet som ska fylla den och för en stund fick jag känna det.
