Elin, Ruby, jag John, Andreas och Otis i San Casciano dei Bagni, Oscar bakom kameran. Kommer man komma till Toscana igen? När i sånt fall? Sen den här bilden har Selma och Karla kommit till världen, bara veckor emellan. Elin och Oscar är Selmas gudföräldrar och några av de finaste, mest lojala människor som finns. Vi älskar samtliga medlemmar av den familjen djupt. Andreas och jag utanför kyrkan, när alla gäster begett sig mot festen men vi ska stanna kvar för att ta några bilder. Om en månad är detta 10 år sedan. Två dagar efter den här bilden togs gjorde vi stora ultraljudet och fick veta att det var en liten flicka som låg där inne. Ruby Lovisa Ingrid. Mini-Otis och Mini-Ruby hemma hos oss på Handelsvägen. Tror det måste vara kring jul eftersom den tyska träleksaken står där bakom på pelarbordet. Det är samma pelarbord som idag står i burspråket i vårt sovrum, nothing ever really changes har ni tänkt på det? Min lillebror Manuel. Mina barns stora idol i livet. Manne som är närmare 2 meter lång och starkare än alla. Han är så himla glad nu för tiden, harmonisk och tillfreds, inget gör mig lyckligare att livet blev så till slut för honom. Jag älskar bo att bara ner för gatan från honom, bara det är värt Norrköpings-flytten. Vi när vi var små, med vår morfars hund Curry. Curry blev så himla gammal, han var både döv och blind sista åren och stod mest på backen och skällde med det där konstiga ihåliga skällande som döva gamla hundar har. Inget hörde han, inget såg han, så han skällde mest för att vara på den säkra sidan ifall nån ändå kom. Midsommar i Enskede hos Ellen och Jacob. Jag har gjort morotskaka med smörkola till efterrätt. Det här huset på Kolonivägen spontanhyrde Ellen och Jacob i ett år, bara för att de hade möjlighet fast de egentligen bodde i lägenhet bredvid oss på Handelsvägen. Älskar dem för det, de är i grund och botten fullkomligt obrydda inför sånt som kanske verkar onödigt, lite knöligt eller för mycket. Hyra ett hus som man inte behöver och istället hyra ut sin egna lägenhet - 150 m från varandra. De bara följer sin impulser och jag tror vi alla vore härligare om vi var mer så. Så många runtomkring mig är gravida just nu. Tänk att jag aldrig ska ha en egen sån här liten igen? Efter tre gånger borde jag var nöjd men det känns ändå nästan omöjligt att tänka sig att jag inte ska få dra in doften från en liten mjölkdoftande mun eller den där huvudlukten som ger ett så kraftigt oxytocinrus att det nästan svindlar. Det bästa med vårt sovrum i Australien är såklart havet. På nätterna är det vågorna så högljudda att det är fullkomligt omöjligt att förstå hur man ska kunna somna men som i ett trollslag så sover man plötsligt så djupt att man inte förstår vad som hänt. Det måste var något väldigt primalt med takten i vågorna som påverkar sömnen tänker jag, får det är verkligen inte bara det repetitiva i det salta vattnet som sköljer över de så kallade mermaid poolerna. Nån annan som också gillar att att knarka oxytocin-rush från bebishuvud. Min mest kurviga klänning, det är sällan jag känner mig bekväm i att klä mig såhär figurnära som visar allt så tydligt. Jag har liksom inte ens i närheten av självförtroendet för den här typen av kläder, tror aldrig jag kommer ha det. Men på semester, framför bougainvillea är det ändå något viss med lila klänningar. Vackra mamma, i pappas och hennes lägenhet med utsikt över Yarra river. Tänk att hon vågade flytta till andra sidan jorden för kärleken, på 70-talet när jorden var om möjligt ännu större och distansen ännu längre. Mer än ett decennium blev hon kvar innan hon inte orkade med de konservativa patriarkala strukturerna längre. Pappa, den där sommaren på Mykonos när han träffade en ung tjej från Sverige som var dödligt sjuk i idiopatisk trombocytopen purpura. En tjej som då inte hade ett endaste alternativ kvar i svensk sjukvård. Strax efter att den här bilden togs skiljdes de åt och av en slump gick pappa på en fest där han träffande en man som sa sig vara kirurg och som forskade just på ITP. Och som av gudomligt ingripande sa kirurgen att han kunde rädda hennes liv, bara han fick operera bort hennes mjälte. Resten är, som man säger, historia. Många år senare, på mitt 8-års kalas. tre av mostrarna. Med mamma i mitten och Blå Blend under köksfläkten. Tänk att det här gängets roligaste underhållning var att hacka sönder Anders Borg i argumentationen i de gemensamma lektionerna på Komvux? Ändå kul.
