När jag tvivlar på om det var rätt att flytta från Enskede går jag i Facebookgruppen Enskedebor och känner mig stärkt i vårt beslut. Man vet aldrig vad som kan bli en surdeg för svår att ta itu med när det känns som min hjärna brinner av stress. Nu är inte bara min mail en enda röra av saker som inte hinns med, nu har det börjat sprida sig till mina sms också. Förlåt om du inte fått svar, det är inte du, det är bokstavligen jag. Jag lägger mig för barnens vilja väldigt ofta, är så lätt att övertala vilket de också är ytterst medvetna om. Tre envisa ungar som får glass på Halvars så fort solen lyser och en mamma som bara vill att allt ska va mysigt jämt. Tur att jag är noga med tandborstning i alla fall. Jag försöker konstant men är fysiskt inkapabel till att hålla det ordnat i garderoben. Det är kaos därinne och har varit det sen, ja alltid med korta interluder? Känslan av att vara ogillad är uppätande, nästan omöjlig, jag är minst cool i Sverige. När jag får ett tillrättavisande om att det är jobbigt att läsa mina texter för att jag lägger in för mycket disclaimers för att jag utgår från att jag ska få kritik vill jag be om ursäkt. När någon skriver något syrligt i kommentarsfältet och för många andra går in och försvarar mig får jag dåligt samvete för att jag vet att så många ogillar det fenomenet och tror det är att jag som försöker bussa mina följare på folk medvetet. Men jag vill heller inte radera för mycket för ja ni fattar. Allt jag provlagade hinner inte ätas upp men jag känner inte nog med människor för att på ett soft sätt kunna ge bort allt i tid, jag är rädd att folk ska tro jag är nån självgod Moder Teresa som kommer med ombedd mat till folk runtomkring mig. Jag blir jätteglad när folk är sena eller ställer in saker med mig eftersom det dövar mitt egna dåliga samvete. Åldersångest finnes. Att jag blir 37 i oktober är... idk? Lika svindlande som när jag blev trebarnsmamma vid 33 och kände som om jag ville hoppa ut min egna kropp, fly och flytta till Barcelona. Vad hände liksom?