Varje morgon vaknar jag till värre bilder, värre siffror, fler hjärtkrossande berättelser. Australien brinner, till torr, dammig glödande aska och är, tillsammans med ett döende barriärrev, kelpskogar som försvinner och värmerekord efter värmerekord något slags ground zero för klimatkrisen. Eller katastrofen kanske vi borde börja säga. Ordentligt regn väntas inte komma förrän slutet av f e b r u a r i och ändå är marken redan nu fnöske efter ett år som varit det varmaste någonsin. Det mest upprörande är ändå siffran 56. Och för att förstå: 56 av 57. Det är nämligen Australiens rankning på Climat Change Performance Index (CCPI) 2019 som organisationerna Germanwatch, New Climate Institute och Climate Action Network står bakom. CCPI har låtit 350 energi- och klimatexperter från hela världen bedöma 56 länder samt EU som helhet utifrån deras förmåga att svara upp mot åtagandena i Parisavtalet som rankas i fyra kategorier: – utsläpp av växthusgaser (viktas med 40 procent i slutomdömet) – andel förnybar energi (20 procent) – energianvändning (20 procent) – klimatpolitik (20 procent) Och det australiensiska betyget: ett ytterst, rungande, högljutt underkänt. Här är det dags att vara klarsynt. Den australiensiska klimatpolitiken är inte bara ineffektiv, den är regressiv och medvetet bakåtsträvande, med populistiska inslag inte olikt Trumps när det kommer till kol och fossila bränslen. Och det är ekonomiska intressen bakom oviljan att skapa svepande reformer, Australien är världens största exportör av både kol och gas. Detta samtidigt som stora grupper människor flyr elden, inlåsta av flammorna på stränder och en landmassa nu större än hela Danmark har svetts ner. På nyårsdagen var Canberras luft den mest förorenade i hela världen, på grund av paraplyt av rök, stort som hela Europa, som ligger över landet. 480 miljoner djur har dött och skadats och jag kan fortsätta rabbla fakta hur länge som helst, spelar det ens nån roll? Är det ens någon som orkar ta in mer? Eld är normalt i Australien, elden är en del av landet,en del av kulturen, har alltid varit det. Men inte som nu, inte till de här nivåerna, inte såhär tidigt. Så, vad gör man? Jo först gör man det man kan här och nu, som att donera hit, hit eller hit till exempel. Efter det är det dags att titta se över ens liv i form av hur man bor, hur man transporterar sig, vad man äter och hur man investerar sin eventuella pengar. Man ändrar och förbättrar, en sak åt gången, alltid framåt, stannar aldrig upp. Om inte annat så för att inte känna att man lägger sig platt och bara accepterar att det blir såhär. Men det främsta, det viktigaste, det som kan göra skillnad på ett sätt som ingen individ kan ensam, ja om man kanske inte heter Greta då, det är att man använder den högsta röst man har. Den med tonläget som penetrerar allt annat, den vi alla enats om är den som gäller. Och det är rösten som finns i våra valsedlar. Inget annat, inget annat är överordnat den här frågan för den är fundamental för exakt allt annat. [caption id="attachment_22643" align="alignnone" width="964"] Bild: AP[/caption] På ett galet och obscent sätt känns det som Australien och vad som händer där är exakt vad vi behöver i all sin grymhet. För hur osmakligt det än är, är det först när katastrofer drabbar människor som lever samma slags liv som vi själva gör, som ser ut som oss, som går klädda som oss, som bor som oss som vi verkar kunna ta åt oss information och känna empati och handlingskraft. När det är ställen vi har varit på eller drömmer om att resa till som brinner, när det är teddybjörngulliga koalabjörnar med svedda nosar som dricker ur vattenflaskor, när det är silhuetten av en känguru möt blodröda flammor vi ser. När det är som på film fast ändå inte för det är så himla mycket läskigare, då, då kan vi skrida till verket. Så nu gör vi det.
