Ugh vet ni, igår kväll på väg hem från en träff med min vän Louise, som precis också flyttat till kvarteret, så gjorde jag en så himla dum grej. Jag promenixade hem med lite klipp i stegen och så skulle jag bara svara på ett sms från mamma. Ni vet sådär när man tänker på en grej, gör en annan och fipplar en tredje? Mmm, precis så. I mörkret såg jag inte trottoarkanten, känner plötsligt hur jag faller framåt och hinner tänka 12 tankar om att det nej här händer ju inte. Men det gör det och jag fångar fallet i en underlig kombination av framsidan av min vänstra hand och dessvärre också framsidan mitt ansikte. Smack, rakt över näsa, mun och haka i asfalten. Så himla värdelöst, story of my life att vara klumpigast i stan. Så nu sitter jag här, funderar över om näsan, som dessvärre inte går att andas igenom, är bruten eller bara svullen och om de ömma framtänder, som är avslagna sedan tidigare och ersatta med kronor, är vickbara eller om det bara ilar normalt eller slaget. Många saker kan man kalla mig, gracil är inte en av dem. Nu ska jag plåstra om haka såväl som självförtroende, vi hörs sen. x
