Dagen är här. Idag börjar vi fotografera nya boken, känslan är nästan lite surrealistisk. Jag förstår inte riktigt hur det blev såhär, hur jag har lyckats få det här. Det känns lite som jag bara är en person som tycker om att laga mat och så halkade jag, föll lyckligt i vindens riktning och nu får jag plötsligt göra böcker? Saker och ting stod i linje, jättemånga kedjereaktioner och så blev hela mitt liv annorlunda? Precis, exakt och på pricken så som mediumet sa att det skulle bli redan innan jag ens bestämt mig själv. Jag har svårt att prata om det för jag vill verkligen inte uppfattas som skrytig eller som om jag förskönar mig själv, jag är oerhört medveten om att det finns många som på pappret förtjänar allt det här mer än vad jag gör. Det är så underligt det där, jag förstår på ett sätt vad folk menar när de säger att de generellt ställer sig emot att människor med stora plattformar får vissa möjligheter såsom att skriva böcker medan andra som kanske är mer kvalificerade utifrån träning och erfarenhet och ibland även talang inte får samma möjlighet. Det är orättvist. Men det är också en verklighet. Kan man tex kräva av mig att jag skulle ha tackat nej till ett bokkontrakt och sagt att de skulle leta vidare efter en riktig kock som slitit rätt antal timmar, på rätt ställe? Släppt fram någon annan? Kanske? Kan man vara en så stor människa när det handlar om en livsdröm? En av de plåtningsdagar vi har ska mamma vara med på. Ett visst kapitel handlar mycket om vår relation, både som symbol och rent personligt just för oss, så det känns så fint att vi ska göra det ihop, att det ska finnas tryckt i bläck. Nåväl, snälla önska mig lycka till, jag kastar mig in i det här nu. Nästa fredag är jag ute på andra sidan av just den här fasen. Men vi hörs ju innan dess, x
