Idag är inte bara en första måndag i mars eller ens den första dagen tillbaka efter sportlovet för våra barn. Det är också första dagen Selma, sedan hon gick hem den 17:e december, går tillbaka till förskolan. En ny förskola i en ny stad och på många sätt en ny Selma med helt nya förutsättningar. Ett barn återskapar verkligen sig själv om och om igen i hög takt när de är såhär små. Selma är den mest envisa, charmiga, kärleksfulla, klipska och sa jag envisa snart 3-åriga lilla person jag mött. Sedan hon sist var på en förskola har det hänt oerhört mycket med henne. Mycket mer invecklad och intensiv lek, ett konstant pratande inte bara med oss i familjen utan även alla runtomkring, en i princip 50/50 tvåspråkighet som kommit av sig själv på ett sätt vi inte haft med de andra två barnen i den här åldern, ett ordentligt hett humör och en ny blyghet som kan slå till. Inskolningen kommer med största sannolikhet bli lång, jag utgår från det. Det tog lång tid förra gången och nu, när hon verkligen njutit av att vara hemma sen vi flyttade, så tror jag det kommer ta ännu längre tid. Det kommer behöva lirkas längre än de planerade standard 2 veckorna är min gissning. Förskolan i sig är vi helt övertygade om är jättebra, den biten är jag inte det minsta orolig för. Det har varit värt att vänta på precis rätt förskola att få plats på istället för att ta första bästa plats vi erbjudits. Men om man skulle kunna bryta ner sitt föräldraskap i enskilda komponenter, så skulle blödigheten vara en stor del av mitt och att lämna barnen, när de heller är hemma är emot nästan hela min natur. Så idag bär jag hjärtat på utsidan, försöker stålsätta mig och inte visa att jag också har nerver. Jag är övertygad om att det kommer bli bra, vi måste bara ta oss igenom den här förändringen också. Önska en blödig lycka till.
