Godmorgon måndag! Jag vaknade nu 04.40 på måndagsmorgonen, underligt pigg av att ha sovit många fler timmar än jag brukar men också underligt seg eftersom det faktiskt är väldigt tidigt och becksvart ute. Nattningen tog tid igår och Andreas verkar ha låtit mig sova vidare när barnen väl somnat och tagit mig med dem in i den där djupa sömnen, när man hör tunga rytmiska små barnandetag. Att natta tre barn är ett litet pussel men vi har hittat ett sätt att göra det på som är mysigt. Selma sover i vår säng fortfarande, hennes rum fungerar mest som lekplats eller en andra extrasäng om vi har mer än en gäst som bor över, det finns nämligen en platsbyggd 90-säng därinne precis som i gästrummet. Selma nattar Andreas och jag varannan kväll var, med saga i vår stora 180cm säng, just nu älskar hon ”Rosor i rabatten, var någonstans är katten” och sedan sjunger vi innan hon somnar. Eller sjunger, vi nynnar samma melodi som vi gjort med alla tre barnen, som de alla somnar av, Pavlovskt. Det är lite underligt men eftersom vi var ganska unga när vi fick Ruby och var först bland våra vänner att få barn, jag hade precis fyllt 27, så hade vi inte så bra koll på typiska småbarnsföräldragrejer, t.ex barnvisor. Jag mindes helt enkelt ingen av de vanliga visor som jag kan idag, så det råkade bli en nattningvisa som satt i ryggmärgen, Amazing Grace. Ibland när Ruby var liten nynnade jag också Morning has broken men jag har verkligen inte sångrösten för den. Det är konstigt att ha Amazing Grace som sin nattningsvisa egentligen, den har ju en mörk historia från början och jag minns att när vi gifte oss ville prästen inte ha med den till vigseln. Men den passar verkligen att nynnas i loop och framförallt var det min farmors absoluta favorithymn. Min farmor var djupt troende katolik och hann att dö strax innan jag föddes men jag alltid känt mig oerhört knuten till henne, mitt mellannamn Kathleen är efter henne och mamma har alltid hävdat att hon är min skyddsängel, det ska hon ha sagt till mamma som var gravid med mig när farmor dog. Så snart Selma somnat skickar den andra in Ruby eller Otis efter rullande schema och så somnar även det barnet till saga och sedan samma nynnande samtidigt som den andra föräldern nattar det andra stora barnet i dess rum. De stora barnen behöver inte nynnandet hela vägen fram till att de somnar längre men om det svårt att ta sig över krönet frågar de alltid självmant om vi kan sjunga sovsången en gång till. Undra hur många gånger jag nynnat den sedan 2011? Efter det bär vi över det stora barn som somnat i vår säng till dess egna rum och så sover Selma kvar hos oss. Ett litet maskineri av rutiner och följeordningar helt enkelt. Har ni samsovit med era barn, ni som har barn här? Vi har gjort det med alla våra, ungefär fram till att ett nytt syskon kommit, då har de naturligt tyckt det varit jobbigt med skrikiga bebisar på nätterna och velat sova i sitt egna rum. Så runt tre år per barn har vi gjort det ungefär. Det har varit absolut enklast för oss, minsta motståndets lag har guidat oss i vårt föräldraskap, det är inte ur lathet utan ur hur vi varit gladast och nöjdast allihopa. Mest utvilade, mest upptankade på närhet. Näe, nu har det gått mer än en hel timme sen jag vaknade. Jag tassar upp och sätter på kaffe och tänder ljus istället så får den här dagen börja. Vi hörs lite senare! x
