Klockan är inte ens 05 när jag börjar skriva det här till er. Utanför fönstret är det becksvart och jag är den enda i familjen som ligger vaken. Jag somnade tidigt igår och har hunnit få mina timmar redan. Nu snurrar tankarna bara kring allt som hänt och ska hända närmsta veckorna. När jag börjar fundera över vad som skett under det här året, nu när vi faktiskt befinner oss i den sista månaden, är det svårt att ta in allt. Så många oförutsedda vändningar, så många saker som inte blev vad man trott, varken stort eller smått. Och trots att det känts som ett sju år långt år, är det svårt att tänka sig förra december som känns som det var alldeles nyss, när vi inte visste något av det här vi vet nu? I januari av det här året hade jag Elsa och Gustav över på lunch för att hjälpa mig provaäta några rätter till Vinter hos Wood. Det är en av de stora lyxerna med att skriva kokböcker, att man kan få en chans att få andras konkreta input på det här sättet. Varianter på alla dessa rätter kom med i boken förutom blomkålsterrinen med lagerblad, den ströks i absolut sista sekund. Kanske att jag borde ta upp det receptet igen och göra lagom till jul och släppa på Instagram istället. Tänk att vardagsrummet länge var såhär aquablått? Här med första vårvinterblommor i slutet av januari. Att leva i mycket färg var som att leva med ett lyckopiller under tungan, man blir glad av en miljö som denna. Men den typen av höga energi kan också bli ganska utmattande, det är inte så vilsamt även om jag ändå tycker det är en lugn färg. En tidig kväll i februari snubblade jag mot en trottoarkant jag inte såg. I den kyliga kvällen hade jag haft vänsterhanden djupt instoppad i fickan samtidigt som jag smsade med min mamma med högerhanden. Det gick på en mikrosekund och jag hann inte få upp någon hand för att skydda mig utan föll oskyddat med ansiktet rakt med mot asfalten. Mentalt någon annanstans en liten stund och det var allt som krävdes. En snäll man sprang fram mot mig och undrade hur det gick men jag bara reste mig upp och sa att allt gått bra och att det inte var någon fara. Chockad staplade jag hemåt snabbt och ringde Andreas och snyftade ut att jag ramlat och att jag trodde det kanske blödde för det kändes konstigt. Bilden i mörkret tog jag precis när vi lagt på för att se om det blöta varma verkligen var blod, det var så mörkt att jag inte såg något på skärmen utan att knäppa av en blixtrig bild. Man ser chocken i mina ögon, att jag inte riktigt registrerat ännu. Nästa morgon var jag så ledsen, men visste inte ännu att näsan dels var bruten men också att svullnaden snart skulle bli värre och mina ögon knappt gå att öppna vid näsroten. Idag 10 månader senare har jag bara ett jack i näsan kvar, ett litet ärr och en knöl som syns från sidan men som ändå påminner mig om att inte gå i mörkret med händerna i fickan. I mars började vi plåta boken och den började växa till liv utanför textsidor i min dator. Vi funderade fram och tillbaka på omslag, den glada bilden tyckte jag om men den sågs för mycket som ett kommersiellt författarporträtt och den andra bilden, som alla visserligen tyckte om, var inte unik nog utan det såg ut som ett omslag till en bok man redan sett. I slutändan kom den glada bilden och serveringsbilden, som togs i stunden mitt under en paus i plåtningen då vi åt lunch, inte med alls i boken på någon av sidorna. Lite synd kan jag tycka idag. I april hade vidden av Corona verkligen cementerat sig i sättet vi levde men ännu hade jag inte insett att restriktionerna kring att hålla barn hemma vid minst antydan till förkylningssymtom skulle leda till att Selma, när året var slut, skulle ha vabbats mer än hälften av tiden. Många tuppisar i vår säng skulle det bli och jag tror egentligen hon mått ganska bra av det här året. De större barnen har både förstått och inte förstått. En morgon skulle Otis prompt gå till förskolan med en ”karana-virus” målad i pannan, han såg ut som en excentrisk rymdtok men tyckte själv det var fint så det fick bli så. Innan april var över skulle min mormor dö. Även om jag vet att hon är borta så har det inte riktigt sjunkit in ännu. Kanske att det tar ett år innan man förstår vidden av någons bortgång, att man behöver ha en första jul, en första födelsedag, en första sommar innan allt kan bilda en ny normal. Just nu, idag, känns bara den kommande julen väldigt konstig utan henne. En morgon i maj fick jag plötsligt ett infall och på en helg målade jag på ett infall om vardagsrummet. Mjukt och snällt och ljust, nästa samma färg som solljuset har i det här rummet. Nu är rummet snart någon annans, jag är så glad att vi sålde till dem vi gjorde, de är så himla glada över att bo här sen. Och för vår egen del så tror jag ni kommer bli väldigt förvånade när ni ser vårt nya hem, precis allting är annorlunda där och våra saker kommer få ett helt annat sammanhang som ändrar dem totalt. Den finaste förändringen som kröp sig på under maj var insikten av hur stora Ruby och Otis hann bli under det första halvåret av det här året. Ruby sitter ibland fortfarande i ens knä men det sker allt mer sällan och nu vill hon hellre dra skämt vi inte förstår och visa nya krångliga danser hon lärt sig. Otis vattenkammade sitt hår och gick ensam på avslutningsmiddag på sin förskola. Han skulle bli skolpojke och ville tvunget ha en kavaj han vuxit ur och jag hade inte hjärta att påpeka att den var en decimeter kort i ärmarna utan höll bara med om att han var det stiligaste jag sett. Vad som hände under sommaren, hösten och vintern får vi ta lite senare, nu är klockan efter 06 och jag ska väcka familjen och få iväg alla till skolan. Vi hörs lite senare!
