Min helg var underbar, jag känner mig så firad, påfylld och sedd. I fredags var Ruby och jag på tjejmiddag med tre av mina vänner och deras fyra döttrar som alla går på lågstadiet tillsammans här ute. Rebecca min vän som bjudit hem alla hade lagat otrolig mat, laxtartar med dragondressing, hummerpasta, lingonpäron med misokolasås och helt plötsligt hade vi suttit sex timmar vid matbordet och pratat om djupaste djupa och ytligaste ytliga medans flickorna ömsom lekte ömsom hängde med oss. När Ruby och jag promenerade hem kändes det plötsligt så stort att ha ett barn som man kan umgås med på det här sättet. Hon är liksom jätterolig att prata med? Smart och rapp och klurig. Och framförallt snäll, den viktigaste egenskapen. När jag väl kröp i säng hade jag nästan glömt att den här ryggvärken jag gått runt med flera veckor tidigare på förmiddagen visat sig vara ett begynnande diskbråck och smärtan i höra knäet och stortån som nästan hoppar ur led hela tiden visat sig vara en nervskada som hänger ihop med just disken. Hej 36. Morgonen i lördags, när jag låg vaken och var så glad över allt jag har, skrev jag om sist men i paketet (som Selma sulade i ansiktet på mig och sen frenetiskt klappade händerna i ren och skär upphetsning) låg också den lilla fotlänken av pärlor med ett chunky lås i guld, precis den jag önskat mig redan i somras. Så fin och diskret men samtidigt annorlunda. Jag bar den i till croppade jeans, en tunn oversize svart cashmeretröja och mina gamla naturfärgade ballerinor som hänger med ända sen Filippa K tiden när jag sedan promenerade iväg till Shogun i Gamla Stan för att äta dim sum med Elsa och Frida. Dim sum och kanske framförallt yum cha är en sån sak jag verkligen saknar från Australien. I Melbourne har pappa, jag och min styvmamma Wendy alltid träffat min farbrors familj och mina kusiner på yum cha på helgen nånstans runt Victoria Street, så fruktansvärt trevligt och socialt sätt att äta på. Bara goda saker, och lite av många. Jag skulle vilja försöka införa dim sum-traditioner med familjen här hemma också även om utbudet av restauranger är rätt annorlunda. Hemma i ugnen stod en gjutjärnsgryta med karamelliserad aubergineragu och puttrade på lägsta värme, jag hade ställt in den redan på fredagen inför att Andreas bror, min svägerska Anna och deras barn skulle komma över och fira min födelsedag på lördagen. När vi väl åt ragun tillsammans med hemgjord pasta, burrata och en grön tomatsallad hade den tillagats i nästan 36 timmar och smakade.. djupt. Alltså som kött nästan? Som en osso bucco eller något liknande. Så fruktansvärt gott och i kylen står nu en stor burk och bara väntar på vad jag ska hitta på med den. Innan varmrätten serverade jag bakad brie, rosmarinhonung och björnbär, löjrom och smetana med massor finhackad lök, goda ostar och oliver från Rosendal. Plommonen jag hade skurit upp var purpurlila i köttet, hela middagen kändes så mycket höst. Jag behöver kanske inte säga att ingen orkade efterrätten men däremot spelade vi vuxna Trivial Pursuit medan barnen lekte själva. Jag älskar att barnen är så nära sina två kusiner, att de är så lika. Undra om det spelar roll att deras pappor är enäggstvillingar och att kusinerna därför rent genetiskt är nästintill halvsyskon snarare än kusiner? Söndagen spenderade vi utomhus i solen, barnen letade Pokémons och Andreas och jag hann gå och bara prata med varandra. Jag filmade söndagsmiddagen sen på kvällen, bruschetta med ricotta, blandade kantareller och svartkål och kronärtskockor med brynt citronsmör. Tittar ni på mina söndagsrecept? De tar en hel del tid men är också det absolut roligaste jag gör på Instagram, det är så mysig interaktion och så många fina konversationer i DM efteråt. Internet blir så lätt bara ett uppvisande som jag inte alltid vet varför någon skulle vilja ta del av men söndagsrecepten känns konkreta och som jag gör något som faktiskt har ett värde för de som konsumerar det. Det känns fint. Den här veckan är den totala motsatsen till helgen men det får vi prata mer om lite senare. Vi hörs snart. x
