Om att leva fritt | Sofia Wood

Vilken respons igår, det märks hur mätta vi är på att matas med lösryckta sanningar och förmaningar. Det känns fint och äkta och bra och jag är så innerligt glad att den här bloggen, och också boken när den kommer, kan få vara en plats som är fri från sånna förmaningar och måsten. Här ska vi bara njuta och må bra.

Gällande de kommentarer från personer som hjälpts av undvika vissa födoämnen pågrund av problem med endometrios såväl som ledsjukdomar så är det självklart, vad glad jag blir att höra att ni hittat sätt att kontrollera vissa av symtomen genom kost. Det är fantastiskt! Jag menar såklart inte att det inte hjälper er, men de allra har inte sådana sjukdomar och behöver därför inte heller utesluta allt för mycket ur sin kost.

Som en person som själv har haft en allvarlig ätstörning som jag blivit frisk från så upplever jag det överdrivna uteslutandet av många födoämnen som socialt accepterad variant på ett ätstört beteende. En mantel man kan gömma sig bakom, ett skynke som låter en vara med sin sjukdom utan att någon kan tvinga en att avbryta, eller att man själv behöver konfrontera sig med varför man egentligen gör såhär. När jag hade anorexi var min stora dröm att utveckla glutenintolerans så jag skulle ha en legitim ursäkt till att inte äta bröd eller pasta som ingen skulle ifrågasätta.

Det betyder såklart inte att alla som av oklara anledningar utesluter allt från gluten, till kolhydrater till nightshades och FODMAPs lider av en så allvarlig ätstörning men det finns grader i det helvetet, tro mig, och det är en farlig väg att vandra på.

Det andra stora problemet med hobbyintoleranser är att de urholkar allvaret i de här tillstånden för de människor som faktiskt lider av de här problemen på riktigt. För en människa med celiaki är det direkt farligt om stället man äter på tror att man bara är ännu en person som just idag undviker vetemjöl när de reder en sås. Det låter galet, men exakt det här har hänt en nära familjemedlem till mig, och som faktiskt blev väldigt sjuk. Som allergiker måste man få vara trygg i att ens allergier tas på allvar.

Jag vill ändå avsluta med att uttrycka min genuina sympati för dig som känner dig träffad av det tokiga i allt det här, som blir nervös när du äter något onyttigt, som utesluter mycket ur din kost och kontrollerar vad du äter på ett strikt sätt. Som känner att vissa saker bara får unnas och sedan behöver straffas på andra sätt. Som alltid har en mental lista på vad du ätit och för en inre evig balansräkning. Fy fan vad jobbigt det är att känna så, så jäkla sorgligt och ett liv som går en förbi. Det är inte ditt fel att det blivit såhär och det behöver heller inte vara såhär. Vi är så många som har blivit friska och gått vidare till ett avslappnat liv utan de bojorna. Prata med en vän, prata med en förälder, prata med en professionell. Jag lovar, av egen erfarenhet vet jag att det är värt det.

Love <3