Den här frågan har stannat hos mig, det är något i den som spelar an på en känsla i mig som jag aktivt vill reda i för att försöka komma framåt. Jag tänker att jag inte kan vara den enda speciellt inte med tanke på hur nära förknippat ensamhet är med skam. Ni vet hur man kan ha nånting man har tyckt varit jobbigt och kanske i värsta fall försökt dölja att man tyckte var jobbigt, sen är det inte det längre, bara rent organiskt av sig självt har det vuxit bort eller förändrats. Men eftersom man aldrig adresserade det som var jobbigt utan bara gick vidare så är det som om muskelminnet i känslan finns kvar i skuggorna av ens sinne. Så är ensamhet för mig. Jag tror den djupaste ensamheten var när jag var som mest sjuk i anorexi. Det är en så stor del av sjukdomen, ensamheten i att vara fast i sitt egna huvud. Tankarna man måste hemlighetshålla och skydda från att andra ska försöka ändra på dem. Ritualerna man gör som ingen annan kan få se, ceremonier bara för en. Det spiller ut i hela livet och även efter kilona ens kropp väger slutat rasa och åter stillats på en normal plats ligger skuggan av ensamheten kvar som en filt av sorg i en. Tänker jag efter fanns ensamheten även innan dess. Det var så mycket som var dysfunktionellt i vår klass på Waldorf men som aldrig adresserades eller reddes i av de vuxna. Föräldrar som var viktiga i kollegiet och vars barn hade frikort att styras av ilskeexplosioner, utfrysning, inslag av pennalism och definitivt mobbning. Mitt stora fel var att jag hade min pappa i Australien, att det betydde att jag trodde att jag var någon, ett kardinalfel. Kanske är det såhär det bara var att vara barn i skolan på 90-talet, på alla platser men det var ensamt att vara tonåring där. Jag har alltid varit en självupplevd tönt, definitionen av osäker och klumpig. Lång, gänglig, för mycket babyhull, för stor glugg, för smal, för ful. En konstant känsla av självmedvetenhet och att se sig som en awkward person som ingen ville vara med. Att se sig själv med en sån utifrån blick är väldigt distanserande, tiden jag la på att våndas över mig själv var tid jag också la på att inte se andra. Den känslan följde mig in i tiden mot anorexin och plötsligt såhär i en tillbakablick så ser jag att hela min tonår var slukad i en kappa av ensamhet. Inget stort tjejgäng, inga stora grupper att vara en självklar del av. Inte en person som per automatik är inkluderad. Men så en dag, i samklang med att jag mådde psykiskt bättre trappades den där utifrån-blicken på mig själv ner. Energin av att våndas över att det inte finns massor med människor i min krets kunde istället kanaliseras in i att släppa in de som faktiskt finns, längre in. Att vara fullt frisk från ätstörningen men också ha byggt ett eget liv som fungerade långt bort från det som var tidigare. Helt enkelt att bli vuxen och autonom borta från allt det andra. I många år, när början av mitt nya liv höll på att växa fram hade jag grova ångestpåslag varje gång jag hälsade på mamma i Norrköping. Jag kröp längst med buskarna från Resecentrum upp till mamma i Strömparken i rädsla för att springa på någon jag kände sedan tidigare. Idag ser jag alla i ansiktet och känner inget obehag inför den tiden som var, även om jag var så ensam då. Det känns som en erfarenhet av många och som något som gjort mig och min tonår rundare i kanterna, en sten mer behaglig att hålla i sin hand. Kanske är det också att illusionen av vad värdet av ett stort kompisgäng hade lett till, att allt hade varit annorlunda då, skingrats. Än idag har jag inte en stor krets människor att ringa i stunder av nöd men de jag har svarar alltid. En liten handfull som släpps hela vägen in utan att jag funderar på hur de ser mig, och istället lägger energin på att se dem.
