Det svåra med den här bloggen är sannerligen inte vad jag ska skriva, utan snarare vad jag ska lämna utanför. För i skydd av bokstäver känns på många sätt allting rimligt att berätta om, för att jag vill och för att hittills har det mesta tagits emot med varma händer och öppna ögon. Jag har heller å andra sidan inte skrivit något jättekontroversiellt, jag är nog inte så kontroversiell som person på gott och ont. Men allt som oftast märker jag att jag öppnar på lock och gläntar på det som känns på riktigt för mig. Är det inte underligt, för även om vissa av er som återkommer här är vänner i det vanliga livet, så är vi ju ändå många som inte känner inte varandra annars. Men jag känner igen era namn nu, undrar ibland stilla om det hänt något om en av er försvinner en vecka, blir glad när ni återkommer. Inte i jakt på kommentarer eller små tryck på det lilla hjärtat som visar mig att ni har varit här inne och läst, utan för att ni finns i mina cirklar nu. Noterade ni också att jag skrev ”vanliga livet” här innan, inte verkliga? Jag skrev så först med suddade snabbt ut, det smakade inte rätt i munnen. För det här är ju verkligt också, vissa saker vi pratar om här inne skulle jag inte prata med vem som helst om, bara låta rinna ur mig i trygghet sådär. Vad speciellt ändå i dagens internetklimat? Det finns en grupp på Facebook för de som bor i våra kvarter och att titta in där är ofta som att stanna och titta på en bilkrasch. Jag håller mig borta men undrar också över den där ilskan, viljan att missförstå och förlöjliga. Det känns så giftigt, samma som avundsjuka och att bitigt tillrättavisa oombett. Det måste vi verkligen alla bli bättre på, att komma ihåg att säga det snälla och också att tiga när våra åsikter varken är genuint hjälpsamma eller kommer från en god plats. Men här växer inte det ogräset, här vilar vi mjukt och här kan man berätta om, ja kanske inte allt, men det mesta. Tack för det. Och i andan av högt och lågt, kika in ikväll för då kommer ett idéinlägg om TV-väggar. x
