Måndag i soffan, en stadig ström av zoom-möten, utkast, mail att svara på. Allt är bra, det är kreativa möten, rummet badar i sol, doftljuset fyller rummet med en mjuk doft av ros och rök och läder. Men så är det också skenande, vi pratar skenande, PMS som rusar runt i hela mig. Livets kontraster, huh? Varför är jag lika förvånad varje gång det inträffar? Och varför är det så fruktansvärt svårt att säga "Jag har PMS" precis när man är mitt i en arg rant som man längst inne vet kanske är liiite överdriven men som man ändå inte vill erkänna obefogad eller påhejad av att hela huvudet brinner av hormonell ilska? Är det att man inte vill riskera att misskreditera ilskan och erkänna sig besegrad? Och varför kan jag inte bara läsa det taskiga DM:et som kom inatt om hur besviken vederbörande är på mig utan att känna som att jag ska ramla genom golvet och genast vill ringa ELLE och bara be dom stänga ner allt, omedelbart dra pluggen på bloggen, istället för att bara inse att det är PMS:en som gör att det känns sårande på riktigt, på insidan, och att personen i fråga i själva verket är orimlig som skriver så till mig, en främling? Jag vet inte exakt vart jag vill komma med det här inlägget, kanske bara påminna om att herregud vad vi alla är kantstötta och har vilda hav inom oss, även i soldränkta rum där luften doftar ros och rök och läder.
