För två dagar sen gav jag en person som jag inte bor med en kram och precis i samma sekund jag gjorde det kändes det väldigt fel. Jag undrar vad detta kommer göra med oss som generation? Jag minns när jag läste Jonathan Safran Foers Äta djur 2012 och hur stort intryck det gjorde på mig. Han skrev så ömt om sin mormor som hade överlevt Förintelsen och hur svårt det var för honom att berätta för henne att han nu, i egenskap av vegan, inte ville äta kycklingen hon serverade honom, när hon själv för evigt var så färgad av att ha levt i svält. Kommer vi alltid ha ett oroligt frö inför nära kontakt, övernitiska med hygien? Kommer vi alltid tycka stora folksamlingar är obehagliga? Kommer mina barn alltid ha eksem på händerna, såsom de har nu? Såsom jag har nu? Är det här händelsen som färgar oss som generation såsom krigsgenerationer som för alltid varit sparsamma, som aldrig slängt en brödsmula även efter att mjöl inte längre varit en bristvara? Monica, Hildegunn, Carin, Anna-Lena, Ellen, E, Maria, Cecelie och Åsa och alla ni andra som läser här från utlandet, er tänker jag på och hur detta färgar er. Kommer vi långsiktigt sakta ned vår livsstil så som vi ändå behövde göra? Är det långsiktigt hållbart, kommer det något gott ur det här och kommer vi, den dag detta är över (för den dagen kommer) vara mer välrundade och empatiska människor?
