En fredag har sällan varit mer efterlängtad, den här veckan har varit så tuff. Selma hade 40°C feber i tre dygn och till slut hamnade vi i de omtänksamma, trygga händerna på barnakuten, ditskickade av vårdcentralen. En större mängd vätska och några goda råd senare började hon återhämta sig och vi kunde lämna efter ett par timmar. Av någon anledning skäms jag alltid så mycket när vi någonsin befunnit oss på barnakuten. Känner mig ivägen även om personalen inte visar på det alls. Det finns få andra ställen ställen man mindre vill ta upp plats och tid på i onödan på, samtidigt måste man ju lyssna på de råd man får i andra instanser och följa dem. Ett barn i vår närhet är mycket allvarligt sjukt och kanske att det också spelar roll i känslan. Det blir så tydligt att det finns långt värre saker än envis feber som inte vill gå ner, och samtidigt börjar ju tankar skena. Tänk, gud förbjude, att det är något mer? Men så går febern ner och man kan åka hem, alla prover ser fina ut. Jag är hellre skamsen och orolig för att ha tagit upp plats i onödan än känner att det är självklart att vi behöver vara där alla dagar i veckan. Just nu är vår familj egentligen på en bra och lycklig plats. Vi besiktigade huset igår och även om vår lista på saker att göra och fixa är lång kan jag parallellt också se ett helt liv där. De gamla ägarna är glada att det är vi som fick det till slut. Våra tankar med huset går i samma fotspår av varandra. Sommaren har knappt tagit sitt första steg för oss, och så stapplande som det ändå var så är det precis som om det var det första på en väg som sträcker sig långt längre än bara de här veckorna, just den här sommaren. Det är större än så.
