Vi var hos min mamma i Norrköping i helgen. Hennes nya lägenhet börjar komma ihop fint, jag fascineras alltid av hennes väldigt vilsamma inredningsstil. Det är mycket vitt men det känns inte kalt eller stelt. Snart börjar köket och sovrummet bli klart också, jag ska visa det då för hon har gjort så fina smarta lösningar med platsbyggd säng och kökssoffa perfekt positionerad för att kunna titta ut på den stora lönnen utanför fönstret. Jag hade inte inrett eller färgsatt precis likadant som mamma gjort men trivs verkligen i hennes smak, tycker om hennes konst och njuter av hennes ordning. För en av de saker som jag tycker är mest vilsamt är att det inte finns en enda stökig låda eller skåp hemma hos henne, allt ligger i fint vikta högar, omhändertaget och på plats. Det är inte strikt utan det är bara gjort med mjukhet, och självklarhet. Jag drömmer om att ha det så men livet är en uppförsbacke av för lite förvaring, barn som konstant plockar fram, plockar fram, plockar fram men aldrig lägger tillbaka, min egna inneboende slarver som vill ta fuskiga genvägar trots att jag bedriver konstant krig med den impulsen, min mans fullständiga oförmåga att minnas vart någonting ska ligga och därför förevigt blandar högar av djupa och platta tallrik, lägger silverbesticken i fel låda och inte en enda gång bäddat sängen påvar i alla fall jag tycker är rätt sätt. Hos mamma är det inte så utan där har saker inte bara tilldelats en plats, de hittar även tillbaka dit och de finns i rätt mängd och av rätt sort. Där finns en liten korg med 15 bra tunna men starka hårsnoddar i badrummet. Tre olika sorters matchande handdukar rullade på exakt samma sätt i fina staplar på hyllplanen. I strumplådan ligger säker 25 par matchande stumpor ihopvikta, ingen av dem med några hål. I köksskåpet finns 8 likadana tekoppar, lika många stora kaffekoppar som är perfekta till morgonkaffet, lika många mindre för det starkare kaffet på maten. Matchande äggkoppar, skålar till yoghurt, pasta, tallrikar och assister, till och med en liten tallrik att lägga en chokladbit på när man sjunkit ner i soffan efter middagen. Men allt är ju såklart inte så enkelt som att mammas sätt är helt felfritt. När jag plockade undan efter att barnen lekt i vardagsrummet nämnde jag för mamma just hur vilsamt jag tycker det är att allt har sin plats men då suckade hon och sa att hon kunde bli så trött på sig själv. Att hon börjat låta saker ligga kvar på fel plats en stund och ta det senare. Att hon tröttnar på sig själv som är så specifik. Mamma bor ensam och i ljuset av det kan jag se att vad jag upplever som vilsamt är det för att mina rum är överfyllda med ljud och liv men att samma ordning kan bli för stilla och tom för henne. Kanske att mina delvis fuskstädade lådor är ok ändå, de är en del av den här tiden i livet bara. Ambitionen finns där och i den mån det går efterlevs den, men det kanske får stanna där just nu?
