Älskade tvååring, vad är det för storm du har i dig? En vattenkokare som hela tiden bubblar i högsta värmen. Du springer springer springer. Aldrig gå lugnt, när som helst kan kan springet övergå i skutt och glädjetjut. Händerna mot himlen och plötsliga skrik av upphetsning. Du pratar konstant, fyller ut mellanrummen du inte kan orden på med hittepåord, det viktigaste är att fylla munnen och vi förstår ju ändå vad du säger. Pappa, jag, Bis och Otis är din bästa personer, får jag önska mig en sak i livet är det att det alltid ska kännas så. Ni bråkar om bollar och tv-kontrollen och Otis skrämmer dig med meningen med sin Halloweenkostym men du är snabb att ge tillbaka för i den här barnaskaran är det ingen som sätter sig på dig. Morrar som en liten järv när du är arg. Men du hänger också kring dina syskons hals med kladdiga knäppta händer och säger rakt till deras ansikte att du älskar dom. ”Har dig, älskar dig” om och om igen. Kristallklart och högt. Du vet vart chokladen finns i skafferiet och bönar och ber om klad dagarna i ända och fast du nästan bara får nej så ger du inte upp för plötsligt fångar du oss i ett svagt ögonblick och då sitter du där med choklad skuren i pyttesmå bitar som du äter med sked ur en liten skål. Nöjd för att det är gott men kanske mest för att du vann? I livet kommer du få som du vill ofta, det vet jag redan nu lilla vän. Ditt humör är inte att leka med, du skriker och stampar och fast du är fem äpplen hög kan du fylla ett helt rum med din ilska. Vattenkokaren kokar ofta över av brännhett vatten. Min morfars allmogepall släpar du runt i lägenheten fast den är tung och otymplig för att alltid kunna klättra upp till en bättre höjd och se vad alla gör. Vara med, hjälpa till. Vara mitt i. Plirigt leende med tänder som ser lite stora ut för ditt näpna ansikte. Älskade tvååring jag vill veta allt vad du har inom dig.
