Laura Jackson postade den här krönikan hon skrivit för ELLE Decoration UK på Instagram idag och jag tyckte genast den skulle vara intressant att prata om ur flera olika perspektiv. Den handlar alltså om hur Laura har gått från att ha ett färggrant hem med starka färger på väggarna till att efter ha spenderat mycket tid hemma under pandemin valt att måla om sina tidigare starkt gröna och blå väggar till mjuka cremetoner och en bruten sval vit. En av de saker som fastnade mest hos mig när jag läste krönikan var det här citatet: "...Overall I've gone from wanting to be brave with my colour choices to realising that living with calmer tones is just so much more serene. It's really a case of discovering the difference between Instagram and reality. It's one thing to fill your home with bold hues that look great on your grid - I adore everything the always colourful Luke Edward Hall does, for instance - but actually living with that sort of palette can feel quite overpowering and, at times, overwhelming." Som någon som själv gjort resan från färggrannt, till semi-färggrannt till mjukt neutralt håller jag med i vad Laura är inne på. Det är lugnare med mjuka neutraler än med färggranna väggar, det tar mindre energi, även om det kanske ger mindre också. Laura är som bekant en person som verkligen har ett finger på samtidens puls och kanske har hon helt rätt i att törsten efter det där lugnet är större än någonsin just nu. Att det har blivit viktigare med lugn när vi alla går på någon slags kollektiv sparlåga för tillfället. Att vi söker harmoni innanför hemmets trygga väggar för att den är så förbannat svårfunnen på andra platser. Vad hon också sätter fingret på är skillnaden mellan att leva i något som är härligt på bild men inte lika härligt att spendera varje dag i, utan som blir mer begränsande i det verkliga livet, utanför likes och hashtags. Däri vilar väl någon slags insikt om hemmet som en plats med ett mycket viktigare syfte än vad andras åsikter består av eller hur benägen någon är att stanna upp med fingret när just din bild scrollar förbi bland så många andra. Jag tycker det är fint att hitta den integriteten i ens egna val, även för de som till viss del lever på att ha ett unikt och eget hem. Tänk om det kan vara så att utveckligen vi sett i den ökade vikten av ett personligt hem till slut leder till att vi inte blir så brydda om att särskilja oss från alla andra för att det ändå inte handlar om vad någon annan gör eller tycker? Spännande och meta visst? Nästa sak som slog mig när jag läste krönikan var mer av en yttre reflektion - jag kunde nämligen inte hjälpa att fundera det som är svårare i kontexten av vart det svenska inredingssamtalet ligger i med den här krönikan. Nämligen hållbarhetsaspekten. Jag har såklart precis som säkerligen många av er gjort, lagt märke till den ökade känsligheten kring att förändra för ofta hemma, inklusive i form av sådant som nyligen ansågs vara ganska harmlöst - som exempelvis just att måla om snarare än att renovera eller flytta när man tröttnat. Det var inte länge sen som det ansågs som bättre, visst? Har ni läst Fridas inlägg om ämnet som behandlar kemikalieaspekten i hur väldigt många hanterar sina färgrester? Det är en jätteviktig poäng med hur man hanterar eventuella rester som man absolut behöver ta ansvar för när man målar om men visst finns det också en ytterligare mer generell irritation kring detta? Som inte handlar om kemikalier utan som snarare rör förändringen i sig? Jag har bara så svårt att se hur någon av mina kollegor skulle kunna skiva Lauras krönika verbatim och komma undan med det? Jag kan bara gå tillbaka och titta på de många meddelanden jag fick efter att jag målade om vårt aquablå vardagsrum till en ljus beige-gul ton i Enskede och fundera på vad det handlade om. Vad är era tankar om det här? Ljust och fräsch 2.0 men också det personligt-opersonliga hemmet?
