Under vandaliseringen av Kapitolium i Washington D.C igår, aktivt påeldad av den sittande presidenten och den ekokammare han skapat kring sig, var det en insikt som drabbade mig starkare än något annat. Det var inte det uppenbara uppvisandet av White privilege, det var inte konstaterandet av att vi existerar i olika bubblor av historieskrivning eller hur skör färskvaran av en demokrati faktiskt är. Det var en bild som fladdrade förbi på Twitter av en skrikande man som gick genom hallarna på andra våningen av den historiska byggnaden, med en enorm sydstatsflagga på sin axel. Det är första gången den vajat i Kapitolium, inte ens under inbördeskriget 1861 till 1865 tog den sig in i byggnaden och där och då kändes det som om det rann is i mina ådror. Sydstatsflaggan är inflammerande symbol för slaveriet men i dess essens representerar den en grundläggande tanke om människovärde och maktordning som återkommit vid några av mänsklighetens mörkaste stunder. En tanke som inte bara är en del av den amerikanska historien utan även runt om i världen, inklusive här. Vad vi bevittnar i USA idag handlar inte Biden och röster, det handlar inte om omräkningar eller clownartade advokater som håller presskonferenser bredvid dildoaffärer, det handlar inte ens om Donald Trump och kanske inte ens om USA. Vad vi ser är ett utbrott som är symptomatiskt för globalt uppror mot de framgångar som skett i kampen för allas lika värde. Det handlar om att försöka störta de framsteg som gjorts och vrida tillbaka klockan. Det är samma hundvissla som sloganen Make America Great Again är, en återgång till ett gammalt förtryck. Att se gårdagen för vad den är, är därför viktigt för oss även utanför den amerikanska kontexten. Jag vet att det finns många som ojar sig över fetischeringen av amerikansk politik men i och med att den är så extrem, att penseldragen är så klumpiga, är den också tydligare att analysera. Det finns inga nyanser i detta, vad vi såg igår är en global våg som berör även oss, precis som BLM-rörelsen också gjorde.
