“I think what Nixon understood is that when the world is falling apart, people want a strong leader whose highest priority is protecting America first. The sixties were bad, really bad. And it’s really bad now. Americans feel like it’s chaos again.” Det där citatet kommer från Donald Trump och idag under temat politik tänkte jag att vi ska prata om den direkta linjen från Richard Nixon till Donald Trump och varför det osannolika valet av Sarah Palin istället för Joe Liebermann som vice presidentkandidat till John McCain ledde amerikanerna till vart de är idag, i en väldigt djup splittring utefter partilinjerna och identitetspolitik. Men om vi börjar i vilket kaos är det Trump talar om, och varför lösningen på kaosetskulle vara att återställa en ordning som kokas ner i Make America Great Again? Argumentet om att återställa landet grundar sig i en enkel idé, att trots att amerika är ett land som först och främst hör till den vita genomsnitts amerikanen och att deras behov är överordnade alla andras, och att de har rätt till ett land som ska premiera deras behov först och främst, så servar det inte dem på det sätt det bör idag. För Make America Great Again är en missnöjesslogan som faktiskt utesluter just great för stora delar av den amerikanska befolkningen, för oavsett vad man tycker om dagens klimat så är det defacto bättre för många än vad det någonsin varit tidigare. För minoriteter i USA finns inget great again, för tittar man till historien var förr inte en bra tid för några andra än en grupp av vita. Argumentet appellerar självklart inte till alla men det siktar medvetet in sig på framförallt den vita del av befolkningen som är idag är mer ekonomiskt utsatt än någonsin tidigare, genom industrier som lagts ner eller flyttats utomlands, som drabbats hårt av opioidkrisen, som har lägre utbildningsnivåer och generellt är sämre assimilerade till en digitaliserad, global värld. Låter det bekant? Förutom det ökända ”I have never been a quitter” som Nixon sa när han till slut deklarerade sin avgång, är ”Silent Majority” talet han höll 3 November 1969 till hans mest definierande. I det 32 minuter långa talet som egentligen handlar om utrikespolicy under krig, målar han upp en bild av två fraktioner av amerikaner som är i kamp mot varandra. En högljudd minoritet som försöker tvinga igenom sina radikala åsikter genom protester och så ”the great silent majority” - den stora massan av realistiska, blue collar amerikaner som representerar landet på riktigt och som tröttnat på den galna vänsterfalangerna som består av radikala vita, svarta och invandrare. Det populistiska talet väckte enorm uppmärksamhet, sägs ha påverkat utvecklingen som la grunden till tragedier som Kent State skjutningarna och genom sin medvetet splittrande tonalitet var det en del av ett presidentskap som visserligen slutade i hotande riksrätt men som lämnar spår än idag. I analysen av hur Trumps bana till presidentskapet egentligen såg ut är det enligt Trump själv Nixon som är hans största politiska influens, och det är inte utan att man lutar mot att jämställa Tricky Dick (efter Nixons alla fula politiska knep) med Trumps retorik och spel på allt från Twitter till strategiskt nedslängda myndigheter under budgetförhandlingar. Men om det är det splittrade sextiotalet som ideologiskt påverkat Trump är det den korsade vägen med kursen som det republikanska partiet sattes på genom Sarah Palin, som ledde till en faktiskt nominering. Sarah Palin var 2008 Senatorn från Alaska som med enorm karisma men desto mindre kunskap förändrade det republikanska partiet i grunden under de knappa tre månader som passerade från september då hon presenterades som John McCains val av potentiell vicepresident, till november då den republikanska duon förlorade mot Barack Obama och Joe Biden. Och även om McCain och Palin förlorade och McCain officiellt sa att han ångrade sitt val av kompanjon, inspirerade hon framförallt till en lång rad politiska kopior, släppte lös en retorisk stil som eldade på Tea Party rörelsen, la grunden till väljares acceptans av alternative facts och strongman-politiker som varken är pålästa eller respektfulla utan istället medvetet jobbar emot gängse normer under parollen att krossa etablissemanget. Och däri ligger grunden för identity politics, svulsten som är identitetspolitik, som grundar sig i teorin om att väljares ställningstagande utgår från socio-kulturella perspektiv och syftar till att bevara den egna gruppens särställning och stärka dess intressen. Med andra ord - Make America Great Again.
