Jag måste erkänna att jag blev väldigt glad över responsen på förra lördagens post om amerikansk politik. Inte alla, men väldigt många av er tycker det här är lika intressant som jag gör och därför har jag också gått och längtat efter att få skriva den här veckans inlägg. Och igen, precis som förra veckan, är det här inte din grej så kommer det ett inspirationsinlägg om någonting helt annat senare idag. Idag tänkte jag vi ska prata om den gångna veckans demokratiska debatt som jag tycker signalerade ett tydlig skifte i ton, början på en nästa fas och sen ska vi även prata om Pete Buttigieg (uttal: Boot-edge-edge) och Elizabeth Warren. Jag vill också väldigt gärna skriva om riksrätten - utifrån den raka linjen som löper från Nixon, tar fast i John McCains ödesdigra val av Sarah Palin som sin vicepresidentkandidat, minoriteters förbättrade livskvalitet, klimathotets påverkan på den vita arbetarklassen och vidare till valet av Trump och hans öde i riksrätten som jag är så fascinerad av men jag misstänker redan nu att det här kommer bli långt och att jag får vänta med det inlägget ett par dagar. I torsdags var det den sjätte demokratiska debatten, en debatt som hölls dagen efter att det blev klart att Trump ställs inför riksrätt och med bara en och en halv månad kvar till Iowa caucusen - alltså nomineringsmötet av demokratiskt presidentkandidat i Iowa . Jag tycker själv av det här var den debatt som hittills varit bland de mest intressanta, kanske för att de bara var sju kandidater på scenen som är så pass välkända att de inte behöver viga sin tid åt att presentera sig själva och kanske för att vi faktiskt börjar närma oss någon slags kärna. Debatten har föregåtts av en hel del kontroverser, för att kvala in var varje deltagare tvungen att ha haft 200 000 individuella donatorer och ha uppnått minst 4% stöd i fyra opinionsundersökningar nationellt eller i tidiga stater, alternativt 6% stöd i minst två opinionsundersökningar i de stater som de tidiga valen görs i: Iowa, New Hampshire, Nevada och South Carolina. Den kandidat som tydligast saknades var Kamala Harris som egentligen hade kvalificerats för att delta i debatten genom väljarstöd men som har dragit sig ur valet på grund av att hennes kampanj inte längre kunde finansiera sig på det sätt som bedöms behövas för att driva en framgångsrik kandidatur. Och här ligger väl egentligen ingången till vad som är intressant med veckans debatt och hela det demokratiska kandidatvalet. Pengar, och mer specifikt dess påverkan på politiken. För i amerikansk politik är pengar en evigt närvarande faktor, och det är också genom lobbyism och direkta donationer till politiker som beslut tas eller undviks idag. Samtidigt har man valt en rik (dock oklart hur rik) affärsman till president och som konsekvens har man också en president som tycker att allting är transaktionellt, ger han någon sitt stöd förväntar han sig någonting tillbaka - oavsett om det är andra republikaners blinda stöd eller att ett land såsom Ukraina ska öppna en utredning mot hans främsta politiska motståndare. Det är också kring ilskan som pengars möjliggörande av makt i politik lett till som mycket av den breda aktivism som är så stor del av vår tid vuxit ur. Den allmänna diskussionen lyfter allt oftare upp hur korrupt systemet är när makt är en monetär handelsvara och den aktivism som spridit från att vara något som enbart de allra mest progressiva ägnat sig åt till att vara en del av den breda massan, handlar till stor del om ett missnöje kring att makten mellan den allt mer lidande medelklassen och den ekonomiska eliten blir orättvisare och mer felriktad dagligen. Det är vad Sanders 1%-budskap bygger på och det är anmärkningsvärt att det är det, för hans budskap är långt mer revolutionärt än vad vi historiskt sett borde kunna förvänta oss av en kandidat med så pass brett stöd som Sanders har. Av de sju kandidater som deltog i debatten, Föredetta vicepresident Joe Biden, Senator från Vermont Bernie Sanders, Senator från Massachusetts Elizabeth Warren, South Bend Indiana Borgmästare Pete Buttigieg, Senator från Minnesota Amy Klobuchar, Entreprenör Andrew Yang och Miljardär aktivisten Tom Steyer är de fyra toppkandidaterna Biden och Sanders som jag skrev om förra veckan och så de två kandidater som stod för den största klashen under debatten, senator Elizabeth Warren och borgmästare Pete Buttigieg. 37-åriga Pete Buttigieg är på många sätt en kandidat med en perfekt stamtavla, Midwestern - ett av de områden demokraterna måste vinna för att ha en chans att överta presidentskapet, utbildad på Harvard, Rhodes Scholar som därför tog sin masters i Oxford, McKinsey konsult, militär veteran som tjänstgjort i Afghanistan och som 2011 vid 29 års ålder blev vald till borgmästare av South Bend, Indiana där han också återvaldes 2015. Buttigieg är också den första öppen homosexuella presidentkandidaten. Hans politik är relativt mitten-konservativ och han tilltalar till stor del en intellektuell storstadselit men tack vare sin anknytning till mellanvästern trycker han själv på sin egna folklighet. De väljare vars förtroende han inte har med sig, och som om han inte vinner snart står chanslös utan, är det afroamerikanska väljarskaran. Till viss del handlar det om att han är en relativt ny person på den nationella scenen med låg namnigenkänning, men också att han i South Bend gjorde ett mycket kritiserat avskedade av en omtyckt svart polischef och därefter inte kunnat bemöta den ilska det beslutet ledde till på ett framgångsrikt sätt. Tidigt pratade Buttigieg mycket om behovet av generationsbyte, en direkt kommentar till Biden, Sanders och Warren som alla är 70, de två första närmre 80 och ett sätt att komma runt de självklara kommentarerna om ifall en 37-åring verkligen kan vara gammal nog för att inneha landets, kanske världens, mäktigaste position. Men Pete bevisar sig gång på gång vara förberedd, påläst och intelligent eftertänksam och idag tror jag inte hans ålder är riktigt en lika stor fråga som den var när han först förklarade sin kandidatur. Buttigiegs hjärtefrågor är att reformera det amerikanska systemet av elektorskollegiet - anledningen till att flest röster inte nödvändigtvis vinner presidentskapet och även anledningen till att Trump vann över Hillary trots att hon hade nästa tre miljoner fler röster, att omstrukturera högsta domstolen, att återgå till Paris-avtalet, och implementera en Green New Deal som skulle innefatta skatter på kol och ersättande investeringar i hållbara energikällor. Han driver också med trovärdighet frågor om förändring och förbättring kring det internationella militära engagemanget. Han har, olikt många andra kandidater och kanske som en del av hans mer mittenkonservatism, inte däremot inte avsagt sig större donatorer eller ett direkt samröre med företag och miljonärer. Just det samröret, och för att cirkla tillbaka till ilskan kring pengar i politik attackerades Buttigieg hårt för från den andra kandidaten vi ska gå in på, Elizabeth Warren, under torsdagens debatt. Warrens kampanj är till skillnad från Buttigiegs finansierad av små donationer från vanligt folk, precis som Bernie Sanders är. Och Warren är en oerhört spännande kandidat inte bara utifrån policyfrågor som denna eller för att hon är en kvinnlig kandidat med en reel chans att faktiskt bli USAs första kvinnliga president utan eftersom hon kämpar för samma väljare som Sanders såväl som Buttigieg, då hon agilt rör sig mellan progressiva tankar såväl som budskap som tilltalar en mer moderat, konservativ väljarskara och är lika enande som hon är splittrande. Warren är senatorn från Massachusetts som innan hon blev senator arbetade under President Obama som ansvarig för den Congressional Oversight Panel som översåg, förhörde och höll bankerna ansvariga under finanskrisen 2008. Däreftergrundade Warren Consumer Financial Protection Bureau, CFPB, den statliga organisation som fortsatt överser bland annat banker utifrån konsumenters intressen. Efter att hon strukturerade och skapade CFPB fick hon dock inte leda organisationen, trots att hon ville, då hon varit så pass hårdför att det bedömdes omöjligt för henne att driva organisationens frågor över partigränserna. Det här med partigränser är intressant för Elizabeth Warren var faktiskt republikan fram till 1996, men efter att på nära håll ha sett hur det krångliga och kanske medvetet missledande amerikanska banksystemet tvingade vanliga familjer in i konkurs, bytte hon politisk sida till det demokratiska partiet, en insikt man på många sätt kan se sedan resulterade i just CFPB. Innan Warren arbetade politiskt var hon professor i juridik vid Harvard i mer än trettio år. Avståndet till utbytet mellan pengar och makt är tydligt i Elizabeth Warren på alla vis, exempelvis är hon tillsammmans med Bernie Sanders den enda kandidat som sagt att hon inte tänker utse stora politiska donatorer till ambassadörer, någon som annars är legio till stor del i USA. Ska man koka ned det utgår Warrens kandidatur från en enkel tanke: att få Washington att arbeta för alla andra än just Washington. Alltså med andra ord ett skifte från fokus på vad som fungerar bäst för eliten till vad som fungerar bäst för den vanliga amerikanen. Genom en ultramiljonärsskatt som skulle finansiera stora delar av allmännyttan, genom avgiftsfri utbildning, genom utökad barnomsorg, genom att avskriva skulder för de allra mest sårbara. Hennes slogan är I have a plan for that - vilket hon också har och antalet konkreta idéer och planer hon presenterat är oöverskridet. Och även om Warren själv till viss del är en del av en intellektuell kustelit betonar hon i allt hon gör sin förståelse för vanliga familjer och gör det med stor trovärdighet. Hennes följarskara är engagerad, organiserad och effektiv och hon lyckas skapa ett positivt engagemang som faktiskt skulle kunna leda till faktiskt förändring. Jag ska avsluta här för att ni ska orka läsa också men om jag ska komma med min egna känsla så är jag faktiskt försiktigt positiv till Warren, till den grad att jag tror hon har en chans att vinna kandidaturen. Vi får helt eneket se vad de närmsta veckorna bjuder på, loppet är långtifrån över och det finns kandidater utanför de topp fyra som kan bjuda på överraskningar. Eller vad tror ni?
