Jag har lyssnat på de två första avsnitten av Filip Hammar och Fredrik Wikingsson nya podcast om det amerikanska valet. Det är snabbt och rappt och rätt underhållande men också lite som att måla en intrikat karta med en stor fet roller drypande av takfärg. Det är egentligen inte kritik, det är helt i linje med vad jag tror att man som lyssnare förväntar sig och vill ha av Filip & Fredrik - för mer nyanserade, researchade och underbyggda argument, påståenden och analyser är det nog inte hos dessa två man letar primärt. Men det är tillgängligt och likt en gamification av valet sänker det trösklar och piskar upp ett intresse eftersom det dramatiserar policyfrågor såväl som väljare och kandidater. Det mest talande för podden är egentligen det långa sponsinslaget som, i sann samklang med innehållet, handlar om det stora spelbolaget som sponsrar podcasten - betta på vinnare i delstater, debatter och ja såklart valet i helhet. Ett spel och en lek. För det jag vill skriva om är egentligen inte Filip och Fredriks valpodd specifikt utan om politisk hobbyism, något jag själv definitivt också håller på med, likt de flesta nyhetsjunkies. Uttrycket politisk hobbyism kommer från professorn i statsvetenskap Eitan Hersh och kan läsas om i hans bok Politics is Power: How to Move Beyond Political Hobbyism, Take Action and Make Real Change. Politisk hobbyism handlar om att följa politiska nyheter och analys som en slags underhållning och som ett verktyg i att uttrycka sin egna identitet, som ett självförverkligande snarare än ett sätt att faktiskt engagera sig eller ta egen ställning. Att följa nyhetscykeln nära idag, framförallt om man är Twitter-junkie eller djupt nere i push notis-beteendet, är nästintill ett heltidsarbete och innan bredden och vidden av en nyhet sjunkit in eller nått samtliga som egentligen skulle behöva informationen har vi gått vidare till nästa ämne. Det här gäller absolut inte bara i amerikansk politik utan är något som i allra högsta grad gäller oss här i Sverige. Jag tog en kaffe med en bekant som har en högt uppsatt kommunikationsroll i svensk politik nyligen och hen pratade just om det, att nyheter som släpps lagom till morgonsändningarna inte längre är aktuella när det väl är dags för kvällssändningarna idag, så snabba är våra cykler. Problemet med detta är såklart mängden information som aldrig når många väljare som inte har samma inklination eller möjlighet att hänga med och som faktiskt kanske också blir avtända av tempot och dramat. För det stora problem i det här är att nyhetsbeteendet inte är ett isolerat fenomen med isolerad effekt - det påverkar den faktiska politiken och vilka röster som skapar påverkan där också. Vill man dra det till sin spets kan man i viss mån argumentera att det är det politik som formats av politisk hobbyism som ligger till grund för det utbredda politiker och politikföraktet, vilket i sin tur berett väg för alternativa politiska figurer som inte pratar som vanliga politiker gjort, som inte säger saker vi hört från politiker tidigare, som inte beter sig som politiker gjort tidigare gör - och då menar jag inte bara i form av tv-stjärnor som intar världens mäktigaste världspolitiska roll - utan också partier och åsikter som vuxit och kommit in i finrummen här i Sverige också och haft reell och faktiskt påverkan på den etablerade mainstream politik som påverkar oss alla. Politisk hobbysism är inte nödvändigtvis ett beteende som hjälper en vara en aktiv och informerad medborgare i samhället och det är heller inte någonting som påverkar politiker att bli bättre på att faktiskt uträtta politik. Men det behöver inte betyda att det är något som helt behöver dumförklaras heller, för lord knows att det har vi verkligen nog av i vårat samhälle redan, och jag vet inte om man egentligen sitter på en speciellt mycket tjusigare häst om man nöjt kan konstatera att man absolut inte intresserar sig för exempelvis amerikansk, svensk eller internationell politik alls. Kanske att det kan räcka med insikten om vad politisk hobbyism är och fundera över dess effekt och att den medvetenheten kan göra att man faktiskt börjar omvandla sitt intresse till aktiva handlingar, oavsett om det innebär att ta faktiska samtal med andra människor eller att man röstar på ett sätt som är mer informerat och underbyggt i fakta. Ofta när jag skriver om politik får jag frågan om varför jag just skriver om amerikansk politik och inte svensk, varför jag aldrig berör de frågorna här. Till stor del handlar det om självbevarelsedrift och att distansen till amerikansk politik gör att jag tycker vi kan ha just ett samtal som jag inte riktigt litar på att vi skulle kunna ha i det här forumet om det gällde svensk politik. De gånger diskussioner kring saker jag skrivit här på bloggen har tagit en politisk vinkel har tonen för ofta spårat och blivit generaliserande, nedsättande och fylld av förutfattade meningar. Det är också en sanning att i princip samtliga av de allra mest ohyfsade och raljanta kommentarer som skrivits här på bloggen, om det gällt mig eller någon annan i kommentarsfältet har skrivits som en del av någon slags politik analys eller agenda. Ett sätt att förklara andra människor på ett nedsättande sätt och därför litar jag inte på att det här är rätt plats för det, tyvärr. Hur känner ni inför det här, kan ni känna igen er så som jag gör? Är intresset alltid produktivt och får man verkligen ut något som är vettigt ur intrikata kartor målade med feta rollers?
