En sak som jag ofta slår mig är hur svårt det är att engagera sig i svensk politik, framförallt i relation till amerikansk politik. Vi gråter till installationen av Kamala Harris, förstår hur Huset och Senaten förhåller sig till varandra men skulle ha svårt att peka ut vår arbetsmarknadsminister i en lineup av två. Hur många hoppas lika starkt på att Sverige ska gå en första kvinnlig statsminister som att USA ska få en kvinnlig (ens vice) president? Hur kommer det sig att det är enklare att förklara skillnaderna mellan demokraterna och republikanerna än mellan Centerpartiet och Folkparti.. nej vänta jag menar Liberalerna. Allra tydligast tycker jag det är när man kommer ner på delstatsnivå i relation till län. Sortera in Kentucky, Florida och Kalifornien i partihöringhet men vad sägs om vilka som styr i Västervik, Falu Kommun eller i region Gotland? Jag tror många upplever svensk politik som komplicerad för att den är mer nyanserad och svårdefinierad. Amerikansk politik är enklare att få ett intresse för eftersom det finns en väldigt nerskalad ideologisk grund som man enkelt kan sortera in i rätt och fel, även om det är subjektivt för var och en vilken som är vad. Översätter man det till svensk politik är det som att vi enbart skulle titta på de partier som ligger på ytterkanten av höger och vänsterspektrat och därifrån bestämma vad vi tycker stämmer med vår grundläggande människosyn och bild av statens roll, frågor som nästan är magkänsla. Denna förenklade bild är sann trots att framförallt det amerikanska demokratiska partiet rymmer ett ganska brett spektra av åsikter där vi men svenska ögon skulle se många som rätt konservativa, tänk Reinfeldt-Moderaterna och ja idag är det republikanska partiet också mer splittrat än någonsin. Jag hörde en gång Jonas Sjöstedt säga att en av de saker han saknade i det svenska politiska samtalet var fler ideologiska samtal om vilket samhälle vi vill ha i stort, att vi harvar runt i sakfrågor men pratar mindre om vilket land Sverige ska vara, vilken framtid vi ska bygga här. Jag förstår den tanken, generellt är det väl något vänstern alltid varit bra på. Kanske är det också där appellationskraften mot de många yngre väljarna ligger, bilden om framtiden, fri från vad som kanske kan beskrivas som den cynisms vissa sen växer in i. Jag tror att vi såhär efter en lång tid med en omskakande pandemi, inför en klimatkris, inför humanitära kriser på rad skulle behöva precis det. Samtal om vilket land vi vill vara, breda penseldrag och något att enas bakom. Tryck i talen och en känsla av gemenskap. Den som kan skapa det tror jag väljarna dras mot, min rädsla är att det är precis vad extremhögern är bra på också. Visst, amerikansk politik kanske är lättare att dras in i för den är mer underhållande men Yes we can-talen, det självklara sättet att få ut sitt budskap, personkulten, ja till och med det bissara når faktiskt ut och engagerar. Kanske att vi står inför en tid där politiken blir viktigare för oss alla igen, likt 70-talet. En tid då den svenska politiken inte känns så grå längre, frågan kring marknadshyrorna kändes som en föraning om det. De saker vi har framför oss att lösa behöver vara högst upp på den politiska agendan och istället för att vi lägger all kraft i individfokus och polisa varandra behöver vi polisa politikerna, kräva kraft och förändring, och ja kanske också en engagerande framtidsvision.
