Förra veckan var Elsa och jag bjudna till Dalarna för att få upptäcka Dala-Floda, att inspireras och sedan förhoppningsvis berätta om vad vi sett och gjort där, inspirera fler till att vilja besöka det vackra landskapet. Redan innan vi möttes på T-Centralen den där tidiga decembermorgonen var känslan pirrig och glad men att det skulle bli som det blev, det hade jag ingen aning om. Ni förstår, när jag var liten bodde min morfar under många år i Falun. Jag minns fragment av somrar där. Jag minns att morfar hade röda krusbär som var mycket sötare än andra jag någonsin smakat och jag minns jularna där, när morfar som i själva verket var från Umeå, klädde sig i grå dräkt, långt skägg och näbbstövlar och var en läskig tomte. Vi barn var livrädda men också djupt fascinerade. I det stora vackra röda huset var alla sinnen alltid förhöjda, för förutom varje bok under solen, hundar och katter var huset fyllt till bredden och höjden av min morfars alla auktionsfynd. Ett helt liv av samlande, små saker som fyllde stora saker, alltid spännande, alltid annorlunda, alltid något att upptäcka. Så min bild av Dalarna är den, att det är vackert och pittoreskt men också annorlunda, lite eget. Kulturellt och beläst men utan någon som helst prestige. Den bilden förstärktes i början av året när jag var i Sundborn också, på Carl och Karin Larssons gård. Där fanns samma anda som hos min morfar, eget, unikt och inte så brytt av vad nån annan tänkt. Stolt men inte skrytsamt. Tåget lämnade Stockholm strax efter 06 och vid 09 hade vi lämnat en grå storstad mot ett vinterglittrande Djurås, där Jonna från Visit Dalarna mötte oss. Vi skyndade in i hennes varma bil och efter en liten stund hade vi anlänt till Wålstedts Gård i Dala-Floda. Familjen Wålstedt bedriver en gård där de odlat ekologiska grönsaker sedan långt innan det var trendigt eller vi var många som visste att det var viktigt. På den tiden ansågs de vara konstiga hippes men skrattar bäst som skrattar sist. Hela familjen bjöd mig och Elsa på Bondfrukost, något man kan komma och äta hemma hos dem periodvis under året och sedan fick vi baka bröd efter Metas, som är mamman i familjen, mormors recept. Meta hade eldat i tre dagar för att temperaturen skulle vara helt rätt i vedugnen och lågorna slickade över taket i ugnen medan brödkakorna gräddades. Men bland det härligaste med timmarna vi hade hos Wålstedts var inte den fina frukosten eller det gudomliga brödet, och inte heller när de berättade om de underbara helgkurserna de anordnar tillsammans med Dala-Flodas yoga lärare där man spenderar helgen mellan yoga i en stor lada uppvärmd med brasa och kurs i surdegsbakning hos Meta, hur rogivande det än låter, utan det som fångade mig allra mest var när de berättade om somrarna i deras Fäbod. Hur man kan resa dit under sommarmånaderna, komma till gården för att få bondfrukost och när den är uppäten får man en karta som visar vägen till deras fäbod. En fäbod som ligger en promenad på 4 km genom skogen, där man sedan anländer till en äng med en ensam vacker fäbod på. En fäbod med en matkällare fylld av deras grönsaker och goda mat, men helt utan mobiltäckning, wifi eller rinnande vatten. En liten stuga på en äng med skogen i ryggen där man kan bo en helg och bara känna lugnet. Jag tror på riktigt inte jag kan tänka mig något jag vill mer än att åka dit. Nåväl, vi avslutade hos Meta och resten av familjen Wålstedt och styrde kosan mot Dala-Floda värdshus där Evalotta och Per, efter att ha låtit oss låna deras sparkar och jobba upp lite mer aptit, bjöd på en underbar lunch i sitt vackra värdshus. Jag har inte åkt spark i vuxen ålder men efter första sekunden var jag helt fast, nu funderar jag bara på om det är värt att skaffa en i Stockholm? Dala-Floda värdshus, som är en del av Taste of Dalarna, kök lagar bara mat med KRAV-märkt eller ekologiska råvaror och som hela huset påminner om ett spännande kulturellt pars gamla gård, ett privat hem som fått växa fram långsamt och med kärlek fast just detta råkar vara öppet för alla. Och det var väl här någonstans som jag förstod Dalarna som plats, hur det faktiskt berättar historien om oss, historien om Sverige. För här har vi ett landskap som är nationalromantiskt men inte exkluderande, som är kulturellt och stolt men oerhört osnobbigt. Stadigt, tryggt och vackert. Lite skavt men med varm charm. Samtalet under lunchen handlade om just det. Anna-Karin Jobs Arnberg som är född och uppvuxen i Floda socken och har ett brinnande intresse för hantverk, slöjd och dess kulturhistoria värde anslöt strax innan vi for till värdshuset. Hon berättade sedan under lunchen med värme och kunskap inte bara om hennes egna passion som mästarbrodös utan också om Dalarna som plats och dess betydelse för vår bild av Sverige. För Dalarna är så mycket mer än dalkullor och midsommar, det är en kombination av att vara vykortsvackert i folkdräkt men också ett landskap som är färgat av att inte ha haft en adel, att ha en jämnare fördelning av makt och inte så stor skillnad på folk och folk, men också med sämre odlingsjord och ett liv som krävde kämparglöd. Ett landskap där hantverket blev något som var viktigare än dekoration och defacto har hållit sig i långt mycket längre än i många andra delar av landet. Och det är ju precis det här som jag kände med min morfar, en stor trygg man med stor kunskap men också lågmäld, aldrig skrytig. Inte så brydd, utan bottnande i sin egna identitet, stolt i själva verket över den. När Anna-Karin sen bjöd hem oss och vi fick se hennes egna samling av hantverk, både det hon själv gjort och och andras var det slående tydligt varför hon sagt att Dala-Floda lika gärna hade kunnat heta rosornas by. På tåget hemåt lovade jag mig själv att återvända oftare. Att åka spark oftare, att ta tiden att prata med folk oftare. Och i sommar kommer ingen kunna hålla mig borta från fäboden, det lovar jag. Imorgon kommer ni kunna läsa om hela dagen fast ur Elsas perspektiv här <3 Fotograf: Frida Edlund
