Andreas kände sig så sedd och firad på sin födelsedag i lördags. Sån kontrast mot hans 40-årsdag förra året som trots storslagna planer och tjusiga presenter slutade i ambulans och en väldigt jobbig omgång covid. Nu var det barnteckningar i sängen, pannkakor hemma, bio och några timmars barnvakt på kvällen och det kändes ändå så mycket bättre på alla plan. Underligt hur det är sådär, det är aldrig de riktigt stora gesterna som blir bäst.Jobbveckan står som en mur framför dörren, redo att springas smack rakt in i. De närmsta månaderna är det minutschema som gäller och helgerna känns heliga för återhämtningen. Sömnprojektet går sådär, kanske att jag klarar det hälften av tiden. Sakta framåt. Jag vill helst bara vara på landet, röja och hinna bestämma hur trädgården ska grävas och göras iordning, bestämma vad som ska odlas var. I min dröm är vi självförsörjande på potatis och lök i sommar. Jag vill bygga ställningar som lilapräckliga bönor kan slingra sig upp för, störar för humle. Buskkrasse, vitlök, jordärtskockor och svartkål. Humlor och fjärilar överallt. Mest önskar jag mig kaprifol och ängsblommor som får växa fritt, inga tuktade rabatter någonstans. Det kommer ta många år innan det är etablerat och sådär mjukt och vilt, men jag ser det så tydligt framför mig att jag kan ta på det, vet hur det doftar. Det kommer bli bra.Inom de närmsta veckorna måste vi bestämma oss hur verandan ska se ut och helt landa i färgen på fasad, foder, knutar och metallarbete. Ett hus vid barnens skola har precis fått de tjusigaste koppar-stuprännor jag sett men det är nog lite väl uppklätt för vårt stadiga lantställe, rent och utan överdrivna dekorationer, innästlat bakom alla ekar.Drömmar drömmar drömmar, nu ska jag bara lista ut hur jag både förverkligar dem och samtidigt minns att det aldrig är de riktigt stora gesterna som blir bäst.
