Inte hade jag kunnat ana att min lyckligaste plats på jorden skulle vara på knän i en buske på landet. Här har jag gått och trott hela livet att Hotêl du Cap Eden Roc skulle vara där jag kände ren och skär tillfredsställelse men nej, ett gammalt hus i stort behov av renovering, med en övervuxen trädgård, där man känner havet i luften, där ängen fortfarande är brun och ekarna så stora att det känns som de nuddar himlen. Där var visst min lyckligaste plats, bland rivsår på smalbenen och arbetshandskar. Vi röjer och röjer, igår använde jag min nya grensax i timmar, rensade vildvuxen björnbär som ligger i tungor över gräsmattan, tuktade törnrosor, lyfte bort fallna grenar, öppnade upp och släppte fram plats där det tidigare bara varit övervuxen skog. Det känns som tomten blir större och större för varje gång vi är där, igår hittade vi en helt ny platt avsats upp mot berget som kommer bli perfekt plats för en sittgrupp i kvällssolen. Det är så mycket att göra, inget är klart och tankarna måste nog snart börja ritas upp och sparas för alla ideerna går inte riktigt att hålla koll på längre. Hur gör man det på ett bra sätt? Det känns som jag vill rita, spara bilder och skriva tankar. Men det finaste är att jag känner mig så ok med insikten av att vi pratar många år i tidsaxel. Min vanliga rastlöshet i att utföra förändringar har tagit ett steg tillbaka, jag är ganska tillfreds med att jag inte hinner allt jag vill varje dag. Tänk den dagen jag får elda i bakugnen? Tänk när jag kan langa ut bröd och pizzor där? Kommer jag någonsin vilja vara i stan igen? I sommar flyttar vi ut och stannar där, sommarlovet kan inte komma snabbt nog. Jag har träningsvärk på ställen jag inte visste att man kunde ha träningsvärk på. Mellan brösten ut i överarmarna. Raka armar som klipper hårt genom buskage använder visst nya muskler för mig. Jag känner mig så lycklig. Solen och luften har fyllt hela mig med friskhet. Glad måndag fina ni!
