Jag är så glad att jag tagit till vara på de här veckorna med Wendy till fullo och verkligen fått spendera så mycket värdefull tid med henne. Förra helgen, vilket var vår sista innan hon åkte hem till Australien var vi tillsammans i Paris. Dagar jag kommer bära nära hjärtat för alltid. Jag kom ner till Paris några timmar innan Wendy. Tog ett bad i det rosa badkaret och bytte sedan om till barnbent och oversizekavaj. Jag hade bokat ett rum till oss på Hotel Amour som jag tror är mitt favorithotell i Paris. Alla rum skiljer sig åt och vissa jag bott i tidigare är lite väl funky med svarta väggar eller spegeltak men rum 402 är min favorit. Mjukt, franskt 70-tals mys - älskar det. Men det bästa med Amour är att det doftar så otroligt gott. Efter en stund på rummet promenerade jag strax över gatan bort till Rose Bakery och gjorde det absolut svåraste jag vet - åt en måltid själv på restaurang. Det gick verkligen jättedåligt.Egentligen borde det ju inte vara något konstigt alls - en person som äter lunch och sitter och läser en bok, världens normalaste sak. Men ändå - jag känner mig så fumlig och självmedveten. Fipplar upp och ned med besticken, tar en för stor tugga, tappar en bit, försöker samtidigt vända ett blad i boken, gör det allra pinsammaste och tar upp telefonen för att ta den här bilden. Ja ni fattar ungefär hur avslappnad jag var. Någon som känner igen sig i känslan av den obekväma ensamma måltiden? Hur kommer man ens över det? Ibland kan jag undra om det är en liten liten restprodukt från när jag hade en ätstörning som tonåring, den här starka känslan av att vilja krypa ur skinnet när jag inbillar mig att jag observeras äta ensam. Sorgligt om det är så.Maten var i alla fall väldigt god - en zucchini- och ostomelette, en syrlig grönsallad och morots- och ingefärsjuice så det var ju synd att det var så svårt att njuta av den. Som tur är kom Wendy efter en stund och allt kändes normalt och bra igen - titta så gullig. Vi fikade på Le Pain Retrouvé innan vi promenerade vidare. Förbi gröna kvarter och Harry Nurievs The Sky of Paris on the Wall och så vidare mot.. vackra Église Saint-Eustache. (Visst minns ni att rösta i kyrkovalet imorgon förresten? Om inte för annat så för att kyrkan äger mycket skog och vad som händer med den är viktigt). Jag tände ett ljus för pappa och Wendy blev jätteledsen så vi grät lite och kramades mycket därinne en stund. Kändes bättre igen lite senare <3. Bara man inte är ensam är allting lättare. Vi fortsatte promenera genom Paris, ner förbi dansarna vid Seine i Jardin Tino Rossi. Så romantiskt att se - tänk att livet hade kunnat vara att en lördagsdejt spenderades här? Tänker ni ofta på allt som inte blev i era liv? Det gör jag med just sånna här små saker - allt det vackra som finns men som man ändå inte har. Till slut nådde vi vårt mål för dagen - Jardin des Plantes och en lång promenad bland pumpor, meloner, de sista rosorna, medicinalväxer, hasselnöt, kronärtskockor och cannabis. En salig, ljuvlig blandning. Sista sucken för sommaren tyckte dahliorna och rosorna. På kvällen åt vi en sen men väldigt bra middag på hotellet innan vi somnade ovaggade. Dagen efter blev den stora konstdagen och vi åt helt av en slump det godaste någon av oss ätit på många många år - men det tar vi imorgon.
