I förrgår hade Andreas och jag vår elfte bröllopsdag, vilket också betyder att vi varit ett par i 15 år. Under de här åren har vi haft det bra och dåligt, kärleksfullt och på rutin. Vi har varit med om sorg, sjukdom och oro, om framgångar och tur. Tre barn har kommit till livet och vi har bott i fem olika lägenheter, bytt stad och köpt ett skruttigt hus som vi tror är paradiset. Jag tror mindre och mindre att man ska förvänta sig att parsamhet handlar om att man ska vandra precis bredvid varandra, utan att det till lika stor del handlar om att växeldra och vara glad för den andra i det, att inte bromsa in för att vara på samma plats som varandra hela tiden. Att släppa fram den andra och göra det med generositet, men också våga springa framför, utan att sticka iväg för den sakens skull. Av alla de lyckligaste par jag vet har det fysiska aldrig nedvärderats. Helt ärligt räcker det att hångla mot en dörr eller en hand innanför tröjan när det mest minst passar. Men det kan aldrig få försvinna, då måste man söka upp det igen och inte låta det bekvämt falla i stiltje.Den största insikten är att de stora, speciella sakerna - resorna, övernattningarna, gåvorna, spelar mycket liten roll. En helg på Costes kan vara bland de tommaste platserna man kan befinna sig på. Kan man däremot känna lycka en tisdag då smälta smörfläckar ligger som flytande öar i den varma oboyen, bland lump smulor på köksgolvet och veckoscheman, ja då är det nog rätt plats man är på.Jag tar med mig att det är en värdefull handling i ett förhållande är att stödja den andra i att odla andra relationer, det är viktigt att man inte blir varandras enda bästa vän. Att möjliggöra, och när det behövs uppmana, den andre till att höra av sig till den där kompisen, att boka in den där middagen, att ringa det där samtalet. Framförallt många män upplever jag som att de kan falla ur det där, att smstrådarna svalnar och plötsligt lever de in i en mindre värld. Men vänner behövs, vi måste anstränga oss för att ge det plats, även när livet känns som det äter upp allt och vi klarar oss utan tiden det tar.Först avslutade jag här med ett stycke om de saker jag är mest tacksam för i mitt egna äktenskap men det blir så smetigt och framförallt är det inte viktigt för någon annan än mig. Den glädjen bär jag i min innerficka själv istället. Men i det större samtalet, håller ni inte med om att det här är viktiga delar i en parsamhet? Eller hur tänker ni?
