Ett genuint och innerligt tack för alla fina, varma råd igår om ångest, jag har läst varenda ett noggrant och fyllts av kärlek. Men jag måste också adressera en annan sak som jag har grubblat på sedan igår. Det här kanske är för att jag är lite skör just nu men åh, vad ledsen jag blev att det misstolkades när jag berättade att jag trots många timmars missad sömn inte kan ta igen det på dagen, jag skrev såhär: ”Jag vet att jag inte kommer kunna sova på dagen sen för det får jag också ångest av. Känner mig värdelöst flytande och som jag är arbetslös (snälla ta inte illa upp av det här, jag tycker inte arbetslösa människor är värdelösa, jag känner mig bara värdelös när jag är oproduktiv, det här är bara riktat mot mig!) och så är ångesttåget på rullning igen.” Efter en stund kom en kommentar som löd såhär: UPDATE: jag har uppdaterat det här inlägget med kommentaren i sin helhet för att inte vara missvisande! ”Varför skulle folk inte ta illa upp av dina värderingar av arbetslösa medmänniskor? Oavsett om det ”bara är riktat mot dig själv” så visar det var du står, eller hur. Djupare än du kanske anar. Var rädd om dig själv. Vi är människor inte maskiner. Du är människa, kött, blod, hopp, drömmar, rädslor, kraft, trötthet, mod, inte skruvar och muttrar och olja. Varför skulle du vara värdelös när du är o-produktiv? Hur kan en människas värde vara kopplat till hur mycket eller vad hon producerar? Då är vi maskiner. Och behandlar oss själva som maskiner och varandra som apparater. I såfall är en sjuk människa som inte kan producera helt värdelös i dina ögon? Eller barn som inte heller producerar på marknaden? (Vilket jag inte tror men vill få dig att tänka lite…) Varje människa är fantastisk och underbar (utom när vi skvallrar , dömer och är allmänt elaka och själviska såklart, då behöver vi stanna upp och komma till självinsikt) mitt värde, ditt värde, en sjuk medmänniskas värde, en arbetslös medmänniskas värde, ett barn (för mig även ett litet, minibarn som nyss blev till) varje människa är helt unik, kan aldrig ersättas och har sitt värde genom att finnas till. Våga vila i det. Att du finns är nog och mer än nog. Man behöver inte ha superdagar jämt eller snyggdagar eller andra stora dagar då man är medveten och tacksam och närvarande och produktiv och vem vet vad….det räcker att finnas och inse att livet är en process, ljus-mörker-skugga-död-liv-upp-ner-hit-dit-bra-dåligt- inspration-inget alls-stort och vackert-tomt och platt-och alldeles alldeles underbart mitt i alltihop. Mörka stunder hör till livet och de går över…de går över!” Så jag har gått och ångrat att jag skrev så ända sedan dess. Jag känner att det blev så missförstått och vill verkligen förklara vad jag menade, för inget gör mig ledsnare än om folk tror jag ser ner på någon i den typ av sits - tro mig! Jag ska inte ursäkta mig men jag var nog klumpig i mitt inlägg som skrevs tidigt på morgonen, mitt i känslan. Jag skulle aldrig ha skrivit båda de sakerna i samma mening och jag borde kanske ha redigerat inlägget innan jag bara lät det flöda rakt ut sådär. Varit klarare i min tanke. Det jag menade att förmedla var att jag inte kan sova på dagen för att det ger mig en känsla av en flytande tillvaro, en tillvaro som är utan tydliga måsten och ramar att förhålla sig till. Och om jag ska vara helt ärlig och visa en fulare sida av mig själv som jag är medveten om är negativ, ger det mig också en känsla av att jag är oproduktiv, att jag kommer stanna eller fastna. Jag är en person som behöver vissa strukturer för att må bra, regler. Känslan av att inte ha de måstena, att inte ha den strukturen gör mig, ja orolig kanske jag skulle beskriva det som? På dagen är man vaken, på natten sover man är en av de strukturerna. Det är väl inte unikt för mig? Jag vill vara tvungen att gå upp en viss tid på morgonen, inte ha möjligheten att ta en tupplur på dagen. Jag tyckte att det var jättejobbigt att läsa på universitetet just för att det var så fritt. Men jag tycker absolut inte att arbetslösa människor är värdelösa. Och jag tror för den delen inte heller att de ligger och tar tupplurar dagarna i ända. Det gör jag inte. Som med allt, tror det hänger ihop med uppväxt. Att vara uppfostrad av en ensamstående förälder har haft många fördelar, och jag är så tacksam för allt jag fått, men utan skuld mot min älskade mamma som gjorde allt och lite till, har jag också ett mått av oro i mig. Ett mått av oro som gör mig rädd att inte vara produktiv, på väg framåt, kämpa för att ta sig vidare. Vi är alla komplexa varelser, och en sida av mig är den oron som också driver mig framåt. Jag är inte en chillad skön person som tar livet med en klackspark, jag jobbar alltid hårt. Och total avslappning, att kunna sova på dagen är svårt. Jag har inte den grundmurade känslan av att allt löser sig, även om det hittills ändå har gjort det. Vackert och blött i dahliaparken igår.
