Jag fick ett DM igår som gjorde mig så oerhört glad, en genuint snäll sak som sades i relation till en väldigt personlig händelse, helt utan att det hade behövts. Vad det handlade om är egentligen inte relevant här, jag behåller det som en juvel i bröstet, bara mellan mig och personen som skrev det. Och det är det som jag vill prata om. Att vara en person som får andra att må så som jag mår idag när jag snuddar tillbaka vid de där orden i tanken om och om igen, att vara en person som tänder en liten eld av tacksamhet i någon annan. En person som tar sig tid att skicka det där meddelandet, både till personer man känner nära och sådana som finns i ens yttre ringar. Att vara en person som lämnar en påse bröd på dörren till grannen som har det jobbigt. Att vara en person som ringer och frågar hur det gick på den där jobbintervjun och tar sig tid för andras liv och varande. Som ser och uppmärksammar. Som strösslar omtanke som om det vore, för att det är det, gratis. Jag tror att det kanske är vägen till lycka i en själv och andra, håller ni inte med? För tänk vad fint det är att växa genom andra, att må bra för att man får andra att må bra? Det är något in den allmänmänskligheten som jag tror är så viktig, i vårt sekulariserade samhälle har vi så få platser att samlas kring, men genom vänlighet kanske en typ av tribalism går att skapa? En grupptillhörighet som inte är till ett litet urval utan till en stor känsla av att vi alla är sammanlänkade, att vi ser varandra och kan vila i varandra. Allt är inte bara en existens utan det finns en mening och en godhet också. Det sägs att det tar 21 dagar att skapa ett nytt beteende. Ska vi inte ta de närmsta 21 dagarna för att skapa ett beteende där vi kommer ihåg att uppmärksamma folk runtomkring oss? Inga stora handlingar behövs, det kan räcka med att ropa tack till busschauffören när man går av bussen, berömma grannen för den vackra dahliabusken, att skicka ett DM till någon eller att plocka upp luren och säga det där man tänkt på. Så ser vi hur det känns efteråt? Om det blir ett helt självklart beteende, för visst borde det få oss alla att må bättre?
