Jag har inte kunnat skriva här idag, ni vet hur livet ibland känns som det är en parantes i tiden, att man befinner sig mitt i någonting som är för stort för att det ska beröras av vardagens framåtmarsch, solkas av vardag och trivialiteter, någonting som ligger utanför, ovanför den vanliga frekvensen. Jag har upplevt det här vakuumet både i lycka och i sorg tidigare också. Idag för fem år sedan kom Otis till världen. Min första och enda son, född på 90 minuter med segerhuva, upplockad på mitt bröst av mig själv. Min allra lyckligaste form av vakuum, det när barnen fötts. Känslan av att titta ut genom fönstret på BB och undra varför alla människor bara går runt som inget hänt. Känslan av att vilja slita upp fönstret och begära att alla ska stanna upp, att gatlyktorna ska ändra färg. Inget är längre detsamma. Så i det minnet försöker jag vila ikväll, återvända till det vakuumet istället för det som jag defacto befinner mig i. Allt kommer bli bra, men tid måste passera, stormar mojna. Ha en fin kväll vänner <3
