Tack för alla fina krya-önskningar igår, näsan är dessvärre bruten och planen är nu att svullnaden ska få gå ner ett par dagar sen ska den dras rätt, jag sätter all förhoppning till att det inte ska behövas men vi får se. Jag är ordentligt öm och stadigt mörbultad. Det kom en kommentar igår, just på inlägget när jag berättade om mitt fall som jag tänker att vi lika gärna kan lyfta fram och prata kring, eftersom det också ombes i kommentaren. Såhär skriver Em: ”Det är intressant att det går att kapitalisera på sin öppenhet kring sitt inre. Att det sker en instrumentalisering av sitt inre känsloliv, ens ibland pissiga mående. Vore fint om influencers kunde diskutera detta” När jag läser den här kommentaren så läser jag också in en underton i den men det kan också vara jag som drar på lite höga växlar, som känner att eftersom kommentaren lämnades just på ett inlägg om en olycka, så insinuerar den att jag borde stå lite bar och skamsen, som om jag berättat om vad som hände för att kapitalisera på det, fast att jag egentligen bottnar i att så inte var fallet. Men frånsett just detta tillfälle, så är denna kommentar trots allt inte ett uttryck för en helt unik åsikt. Jag tänker till exempel på Magdalena Petersson Mc Intyres forskning om kvinnliga influencers vid Göteborgs universitet. Hennes artikel publicerades i Journal of Cultural Economy och sammanfattades bland annat såhär: För att ha en karriär som framgångsrik bloggare och influencer behöver du också dela personliga erfarenheter. Kvinnorna har varit tvungna att berätta om sådant som de tidigare tyckt var för privat. I den rörelsen görs personliga trauman till triumfer när de delas och sprids exponentiellt i sociala medier. Är du intresserad av den artikeln finns den här:"Agencing femininity: digital Mrs. Consumer in intra-action”. Det är också liknande åsikter som bubblar upp i relation till kritik mot influencers som på diverse ställen beskrivs att vara i ständig jakt på content, ett konceptualiserandes av hela livet, där inget är heligt eller privat. Jag tänker såhär, det finns självklart gråskalor i detta och jag kan egentligen bara utgå från mig själv och sen utifrån det spekulera kring större strömningar så det får ni ha i åtanke. Men jag börjar med det större för det är mer intressant. En sak vi ofta återkommer till i podden är vår tids törst efter äkthet i alla dess former. Jag tror det är en väldigt naturlig motreaktion på så som vårt samhälle har sett ut under en längre tid, jag tror det är en effekt av en digitaliserad snabbspolad värld och färre möten som görs ansikte mot ansikte. Jag tror det är en reaktion på ett i stort sekulariserat samhälle som i allt det goda det skapat, också resultat i en oklarare tillhörighet för många på individnivå, och jag tror det är en något så enkelt som en reaktion på en industri som blivit så duktig på replikor av alla sorter att vi snart inte vet skillnaden på något. Bland mycket annat. Med tanke på just den allmänna törsten är det inte så konstigt att vi attraheras av dem som också visar upp vad som ligger nära och är äkta och inte bara genomlyckligt happy clappy. Att den typer av plattform växer i storlek mycket för att det inte är en lång arm emellan. De som man själv i egenskap av följare känner igenkänning i, de som bjuder in till den där tillhörigheten. Det är en fin balansgång att gå, för bjuder man upp till dans när det kommer till att berätta om sånt som ligger nära, och får positiv feedback på det, kanske mer positiv än vad man någonsin fått tidigare, är chansen större att den gränsen för vad man faktiskt inte kan tänka sig dela, också flyttas fram. De allra flesta tycker om bekräftelse, eller hur? Och bara för att man är den som håller i taktpinnen och delar med sig av det inre betyder inte att man själv inte också suktar efter det lika mycket som de som konsumerar ens innehåll, det är bara olika roller i samma törst. Äktheten man bjuder på själv får man tillbaka i form av dialoger i ens kommentarsfält, i mail och DM. Och är det också så att man lever på den plattformen, och utifrån ett högt engagemang också får möjligheten att tjäna pengar på sin plattform, och att summorna man tjänar står i direkt relation till hur mycket folk bryr sig om vad du skriver,ja då är incitamentet att upprätthålla det engagemanget än större. Det är egentligen ingen vidare svår logik. Vad som skaver i det här är väl egentligen två faktorer. Tanken att ens privata fläks ut för att få uppmärksamhet snarare än ur någon slags noblare genuinitet och omtanke om samtliga parter, eller att det där äkta, det som skulle vara sådär privat, i själva verket skulle vara fabricerat eller strategiskt utpytsat för att tjäna en dold agenda. Att beräknande kapitalisera under osanna former. Det här är inte en fråga där det finns ett generellt rätt eller fel sätt för det beror helt på omständigheterna men om vi utgår från att ens privatliv delats utifrån en faktisk vilja att göra det för att det känns bra, att den kvantitativa positiva feedbacken inte är den största drivkraften, så tänker jag att det finns någonting väldigt bra i det. Avväpnande och just äkta. Att det kan leda till att stigman kan lätta, såsom det gjort kring enkla saker som att gå i terapi, till att vara utmattad, till att ha ADHD. Den utvecklingen har ändå gått väldigt snabbt och jag tror att en öppen kommunikation, i en lång rad av olika kanaler, har varit en enorm motor i det. Jag tycker också om jag ska vara helt ärlig, att jag ofta läser in spår av något slags kvinnoförakt mellan raderna i den här kritiken. Kanske inte just i Ems kommentar, men ofta när detta diskuteras. Våpiga hemmafruar som fläker ut sitt innersta för att få andras bekräftelse. Check i varje box av fulhet. Jag vet inte hur alla resonerar men jag tror genuint på att försöka lyfta sig över sitt internaliserade kvinnohat, utgå från allas goda vilja och i de fall outputen inte matchar vad man själv är intresserad av, att gå vidare. Lämna och sluta konsumera. Det är ändå den största makt man har Och den är intakt även om man inte börjar beskriva hela grupper på ett visst sätt. Och ska jag prata om mig själv och mitt egna förhållande till Ems kommentar så kan jag bara genuint berätta att jag inte har en dold agenda av att kapitalisera. Hela den här grejen finns för att det känns bra och många av de saker jag pratar om, som jag själv är mest intresserad av är också de ni är mest intresserade av. Jag skriver inga inlägg med grundidén att det här nog kommer vara något ni gillar, även om jag är oändligt glad och stolt över att bloggen blivit vad den blivit. Jag har berättat om ångest, om ätstörningar, om sorg och smärta, om kärlek och förlossningar och barndom, och inget av det har berättats utifrån en instrumentalisering av mitt känsloliv. Den dagen det inte känns bra längre kommer jag sluta skriva den här bloggen. Jag kommer aldrig låta den gå över mina gränser eller rida mig i något jag inte vill eller enbart skulle göra för att tjäna en slant. Om jag skulle publicera en bråkdel av de mail jag fått med berättelser om hur de sakerna jag berättat om har landat hos andra, precis som hos många andra bloggare, tror jag även du, Em, kanske skulle se det som något genuint och bra utan baktanke med ett syfte som inte är drivet av kapitalisering?
