Plåtningsdagarna tar aldrig slut, nu kör jag bara på ren järnvilja. Det är så underligt för när vi är igång spritter det som gnistor så snart jag ställer fram en rätt och det ser vackert ut genom kameralinsen men egentligen borde det inte gå att använda så här mycket adrenalin, så långa stunder, så många dagar i rad. Igår fotograferade vi 12 olika rätter och sen när Frida som är fotografen hade gått hem var jag tvungen att lägga mig i ett skållhett bad och ligga helt blickstilla tills vattnet blev kallt innan jag kunde komma ut och leka med barnen, ge kvällsmat och natta. Min värld är så liten just nu, jag är bara i mitt kök, vilket är både skönt och känns lite pinsamt. Igår vad det en person som bor i Tyskland som skrev ”att läsa svenska bloggar för närvarande är närmast surrealistiskt. Folk umgås, barn sover över hos kompisar, du lagar pasta med det och det mjölet”. Jag förstår verkligen det, jag vet att jag för tillfället lever i en såpbubbla med omöjligt tjocka väggar i och med boken som snart ska vara klar, men jag tror också många bloggare känner hur svårnavigerat det här är. Man vill upplåta de här platserna till det som de generellt är bäst på att vara, vackra, inspirerande och härliga men då kan de också bli banala eller i värsta fall just upplevas surrealistiska. Samtidigt ramlar det dagligen in kommentarer om att man är så glad att detta får vara en plats fri från oro. Och ifall man verkligen skriver om den ångest som varenda person såklart känner, så kan det också bli alarmistisk, missförstånd eller i allra värsta fall en källa för osanning. En blogg raderas inte bakåt samtidigt ändras hur vi ska bete oss eller vad som uppmanas flera gånger i veckan. Som det ska vara, vi måste vara agila i hur vi parerar den här pandemin men en blogg faller så oerhört lätt ur ton om den tar sig an att ta ett ansvar den inte kan leva upp till. Det är extremt lätt att få människor att må sämre i den tiden vi lever i just nu, jag vill verkligen inte bidra till det. Så jag hoppas ni förstår varför jag skriver långa pastaguider, berättar om kattungar och familjetid. Det är inte så att jag försöker romantisera situationen eller bara ser de positiva effekterna jag vet att bara vissa av oss får uppleva av den här samhällsomställningen, jag försöker bara ta ansvar i att förstå begränsningarna av min egna roll. Inte sätta på mig en informationshatt jag faktiskt inte är kompetent nog att bära, eller dra ner någon annan genom min egna oro som såklart också finns, men bara inte så mycket här.
