Nu, precis nu, är vi på cuspen till julens mysigaste timmar. Allt är lugnt, inte stilla men luften är mättad av trygghet. Andreas och hans tvillingbror Christian sitter i badtunnan under stjärnorna med Ruby, Otis och kusin Edith. Min svägerska Anna och jag lägger ett 1500 bitar pussel av Carl Larssons ”Esbjörn med sin segelbåt” Genom högtalaren sjunger Nils Besch det vackraste man kan lyssna på i jul, den här. För ett par timmar sen högg vi ner julgranen i min svärmors skog, barnen har målat små änglar i trä som vi hängt på grenarna och i ugnen bakas det mat inför imorgon. Men egentligen är det inte det jag vill berätta om, utan såhär precis innan julafton vill jag ta tillfället att säga tack, det finns väl få gånger som är mer passande än nu. Tack för att ni läser den här bloggen. Tack för att ni tar er tid att kommentera, trycka på hjärtan och tack för att ni är engagerade, smarta, utmanande, frågande och peppande. Tack för att ni checkar mig när jag behöver det och framförallt, tack för att ni är transparenta och delar med er. Nästan aldrig att jag känner att jag blottar mig framför ett gäng som inte gör det tillbaka. För mig känns vår relation jämlik även om det är jag som trycker på publiceringsknappen. För det är lika mycket er plats som det är min och jag hoppas ni vet det. Allt annat är jag helt ointresserad av. Det här året har varit ett stort år av förändring för mig men eftersom jag har hållit en takt och tempo varje dag igenom har ingenting hunnit fastna eller sjunka in. Men den här ledigheten gör någonting med mig, sakta känner jag hur allt kommer ikapp mig. Och det är tacksamhet, det är det som jag känner. Jag ser så mycket fram emot vad som komma ska men underbar samtidigt vad ni själva tycker allra mest om att läsa här? Både sånt som redan skriva om och nytt. Ni kan väl fundera på det i alla fall? Tills dess, njut av er kväll. Ta det lugnt och strunta i det som inte känns roligt eller för mycket. Vi hörs imorgon och då är det julafton.
