Nu ska jag berätta om en filosofi jag har, som hjälper mig att med glädje och ork kasta mig in i projekt i jobb, hem, med barnen, maten, boken och allt möjligt. Jag har nämligen fått lära mig att inte göra någonting 100% perfekt utan spara den sista orken till mig själv. Låt mig förklara. För några år sedan jobbade jag i en start-up som ägdes av ett ett mycket stort och framgångsrikt globalt företag. Där fanns en – då för mig väldigt förvånande – uttalad strategi om att bara göra saker 80 procent bra. Man skulle alltså avsluta och gå vidare fast att saker inte var perfekta ännu vilket för mig först var oförståeligt. Teorin var denna: på så sätt kan man med energi göra många saker, hålla uppe geisten och undvika att överarbeta detaljer. I själva verket blev skillnaden om man också skulle ha lagt ner de där sista 20 procenten mycket liten och faktiskt ganska omärkbar i det stora hela. Och kanske är det precis 80 procent som är det magiska förhållningssättet man ska ha för att med glädje kunna ta sig an många olika projekt såväl på jobbet som hemma och kring mat utan drunkna i press och den där naggande känslan av stress när man inser att gästerna kommer om en timme och man ännu inte hunnit duscha och har i alla fall en och en halv timme matlagning kvar. Eller städar, eller inreder, eller pressat fixar med hemmet för att det ska bli sådär fint som alla andra verkar ha det eller, tja, vad som helst. Att träna sig själv till att ha ett holistiskt helhetsperspektiv istället för att se varje sak som en isolerad händelse som måste putsas på till den skiner fläckfritt. 80 procent-regeln också ett indirekt sätt att visa omtanke om andra. Att själv avklä sig perfektionen, kanske framförallt som kvinna, och säga ”äsch, nu blir det här bra, det räcker” och därigenom visa att man inte kräver att någon annan ska vara perfekt. För finns det något som skaver i mig så är det det sorgliga i att pressa sig själv så hårt att det också går ut över andra, som på något sätt då också smittas av behovet att uppnå något som faktiskt inte går. Det är en lärdom som jag bittert fick smaka på under de år jag reds av ätstörningar, men det får vi återkomma till en annan dag när jag hittat orden att formulera mig kring det. Även om jag är helt frisk är det ett ämne som är skört och har vassa kanter jag inte vill att någon ska råka skära sig på. Kram och ha en fin, inte helt perfekt söndag. Bilder härifrån
