8:e mars. Dagarna flyter ihop här. Det är svårt att skriva om något annat än de hemskheter som översköljer nyhetsflödet och samtidigt är det också fel plats på så många sätt. Men jag säger såhär. Internationella kvinnodagen känns som ett hån för uppenbarligen är kvinnornas plats i världsordningen definitivt inte där de stora besluten tas. Vi kan gullifiera dagen, skrika oss hesa om briljanta kvinnor och tänkare, om kvinnorna som sliter som oxar, som skapar liv och kärlek och är ryggraden, kroppspulsådern i mänsklighetens gemenskap. Men makten över de stora besluten? Nej den är uppenbarligen inte vår och det leder till skit att världen är så.I det lilla egna livet händer fina saker men det är under en konstant slöja. Jag har fina blommor på mitt vardagsrumsbord, men det är krig. Min jobbkalender är full fram till juni och jag har ett helt splitternytt projekt i kalendern, men det är krig. Jag har målat två rum i vackra färger ni ska få se, men det är krig. Mitt barn är glatt och vet ingenting, men det är krig. Den stora sorgen är såklart också att det alltid har varit såhär. Inga ord har någonsin skrivits utan att det samtidigt har varit krig och det är hela vår existens mest hjärtekrossande verklighet att det alltid sker parallellt och det bara är slump och tur vilket lilla liv som är ens egna.Jag är fylld av en sörja av sorg, tacksamhet, ifrågasättande, självransakan, insikter och kärlek. Livet är vackert och verkligen, verkligen fult.
