Jag sitter på tåget till Stockholm igen, semestern är officiellt slut.Det är en vacker morgon, solen ligger disig och låg och fälten som susar förbi badar i guldgult. Imorgon börjar barnen skola och förskola igen. Femte och andra klass, inga små barn längre. Min egna resa verkar visa att föräldraskapet bara blir svårare ju äldre barnen blir, alla oddsen är så mycket högre, frågorna så mycket mer komplexa. Att försöka lista ut en nappflaska som inte ska ratas eller hitta rutiner för sömn känns nästan som en ouppskattad lyx. Allt är en lärokurva, jag gissar att jag om ytterligare fem år ser tillbaka på den här tiden som lika lättsinnig.Ibland känns det som jag vill hålla mina barn i ansiktet och böna och be dem berätta allt för mig, säg allt du tänker på, berätta allt som händer så ska jag försöka hjälpa dig.Men det fungerar ju inte så, barnen anförtror bara om det de själva vill och som förälder står man bara bredvid och hoppas på att släppas in. Att respektera deras egna integritet är en sån ny balansgång att föra tycker jag, en av de största utmaningarna med ett växande barn. Du är inte bara min, du är också din.Jag själv är nog färgad av min egna barndom och allt jag bara bar inom mig ensam, jag vill så innerligt att de inte ska uppleva samma. Min mamma gav mig en nyckelring med en liten peng på när jag var knapp tonåring, a penny for your thoughts, men jag sa inget ändå.Imorgon börjar skolorna, nya blyertspennor i pennfodral och ryggsäckar som hänger lågt på små ryggar. Utanför grindarna klungor av föräldrar som bara hoppas på att släppas in.
