De senaste två månaderna har det hänt en så otippad sak, till en början märkte jag det knappt - men så hade det plötsligt bara gått i lås utan att jag ens visste hur. Jag har kommit över min egna åldersnoja. Det kan låta fånigt men jag gissar ni är många som kan relatera. Jag har länge gått runt med någon slags low-key svindlade känsla kring att 30-års åldern har varit på väg att ta slut, egentligen inte bara nu när jag fyllde 38 utan det har vuxit till sig i flera år. Det är nått lite diffust kring att inte riktigt kunna identifiera sig med att 40 är precis runt hörnet. Inte för att det är fel, utan snarare en känsla av vad hände med mig? Var det inte mer/varför är det så mycket/varför är det inte mer i tonlös kakafoni. Men så hände det. Jag började spendera mina dagar med människor födda 2002, 2003, 2004, bebisar år jag gick på gymnasiet, var ung vuxen. Mina kursare är underbara på så många vis. Många sådär nya som man är när man precis gått in i allt det vuxna. Varje dag ser jag livet från deras perspektiv på första parkett. Och så mycket som jag gillar dem, blir full i skratt över hur allt är så där upp och ned och både möjligt och omöjligt, så är jag så glad att jag inte är där längre. Att det faktiskt är annorlunda nu, den där tiden var och passerade, så som den ska. Jag har andra saker att ta till bordet nu och vet ni, de är värda något de med.Det låter kanske underligt men plötsligt finns inte en tillstymmelse till att vilja vara någon annan stans än där jag är nu, i exakt den här formen. Inget ska vara mer eller mindre, det är bara helt rätt och i fas. Jag är genuint glad för att vara där jag är som person - kanske att jag borde ha insett det lite lite tidigare bara?
