Allt är stukat, allt gör ont. Nackspärren från helvetet förlamar mig. Från ingenstans medan jag fortfarande låg i sängen slog det till och tvingar mig nu gå runt med huvudet nedböjt, det smärtar och drar över hela huvudet ner i axlarna. Jag kan inte ens öppna munnen och naprapaten fick trycka, klämma och knåda käken lika mycket som musklerna runt strupen och ryggen.I magen stålar mensvärken ner för låren och i kroppen känns tröttheten efter en helg som till stor del spenderades på barnakuten. Det är ok nu, inget farligt har hänt men det känns som jag fyllt hela min kropp med iskall metall. Passande en dag som denna. En sak tar jag med mig och det är vikten av värme människor emellan även när det stormar. I lördags på Vrinnevisjukhuset fick jag känna på precis det. En sjuksköterska som gjorde en noga sak av att berätta för mitt barn hur duktigt det var när det svalde sin medicin. Läkaren som menade på att han minsann ville försäkra sig om att det fanns fem små tår på varje fot och frågade om det lilla kexet smakade gott. Det fanns (finns) plats för människa mot människa och att se varandra även när man inte tror det. Vi kan alla göra det även när det stora övergripande runtomkring egentligen inte är byggt för det. Jag tar det med mig. Ser till att höra av mig till vänner idag, lyssnar, lär och värmer många vetepåsar.
