Jag sitter på tåget på väg mot Norrköping tillsammans med Ruby. Hon ska spendera några dagar själv hemma hos min mamma men ikväll är det vi tre som äter middag tillsammans. Min förstfödda, mammas förstfödda. Familjens första barnbarn. En sak jag tänker mycket på nu medan jag skriver den andra boken är hur jag på ett bra och ärligt sätt kan adressera faktumet att vid en första ytlig anblick är mycket av allt det här som fyller min texter, sidorna av mina böcker, till viss del också den här bloggen, en bild av en familj som är en idyllisk kärnfamilj på många sätt. En mamma, en pappa, ett äktenskap som resulterat i tre friska barn. En mamma som också valt att lämna sin vanliga karriär för att driva eget och samtidigt kunna hämta på förskolan utan stressen av att ha en annan chef än sig själv. För även om jag lever i den nu, är bilden av kärnfamiljen ingenting jag känner mig rotad i. Jag känner ett större egentligt släktskap med familjer som inte har två närvarande föräldrar, med familjer där barnen inte kommer enkelt, med familjer där barnen kanske inte kommer alls, ur fritt val eller sorg. Familjer där det finns andra personer än biologiska föräldrar som är lika viktiga. Familjer där föräldrarna inte är en mamma och en pappa. Familjer av vänner snarare än kärlekspartners. Jag är i själen en turist i det här livet, en turist som är här för att stanna men som alltid kommer ha förståelse för att detta bara är ett land av många, utan hierarki. Jag älskar min familj av hela mitt hjärta men den är på inget sätt självklar att den ska vara såhär. Det som jag funderar på är hur jag får fram just det när jag också skriver böcker med texter om söndagsmiddagar, om värdet av att ha en rutin kring att olja sina skärbrädor till våren, i en bok om att föra vidare traditioner mellan generationer. Sakta cirklar jag framåt, i berättelser om min mammas vänner, om vårat sommarkollektiv, om föräldrar som inte är närvarande, här, där, och i boken, jag vill så hemskt gärna säga det. Kanske är det därför jag skriver det här nu, ett försäkrande visst vet ni att det är såhär jag känner fast det på ytan ser annorlunda ut? I podden för några veckor sen pratade vi om vikten av att var rotad i vad man säger att man tror på, att stå för det även när det kräver en viss insats. Så jag tragglar vidare, skriver om inledningen till kapitlet om den där högtiden, väger orden om måltider på fredagar. Vänder och vrider för att få fram det. För älskade kärnfamilj, du behövs faktiskt inte.
