Nu får alla ni som vet med er att ni kommer störa ihjäl er på det här inlägget ta och scrolla vidare, för nej, det här kan jag varken visa evidensbaserad forskning på eller underbygga med fakta. Det är knappt man kan tro det är sant om jag ska vara helt ärlig. Jag vet knappt ens om jag vill skriva om det? Vi ska nämligen prata om andrar, spökerier och annat oförklarligt en stund. Med risk att det verkar som jag kommer ut som full-blown galning här är det nämligen så att jag sedan barnsben har upplevt olika.. förnimmelser? (skriver jag ens detta?) Ibland har det handlat om att känna en diffus närvaro, ibland har den närvaron haft en väldigt tydlig gestalt, andra gånger har det varit vad som kan liknas vid en mycket stark känsla av intuition. Ibland känns det lugnt när det händer, andra gånger skrämmer det mig. Är något av detta saker ni också kan känna igen er i? Det har hänt att det kommit i formen av en kraftig känsla av något som hänt i närtid, såsom inbrottjuven som bröt sig in hos oss när jag var liten och som mamma och jag åkte förbi i bussen på vägen hem, varpå jag vände mig mot henne och sa - han har varit hemma hos oss. Mycket riktigt, när vi kom hem var hela lägenheten vänd uppochned och två snälla närpoliser kom hem till oss. Han hittades senare när han försökte sälja stöldgodset men dömdes inte, det var en man som var sambo till en förälder på förskolan mamma extrajobbade på.Innan vi köpte vår första lägenhet i Enskede tittade vi på ganska många olika lägenheter i olika områden. En söndag var vi och tittade på en lägenhet i Hammarbyhöjden där vi fick vända redan i tamburen och genast gå ut på min uppmaning. Det var så mycket olycklig energi i de väggarna att det knappt gick att andas. Det värsta var att det var nyligen allt det hemska hade hänt, inga gamla historier där inte. Senast det hände var i somras på landet och då var det en av gångerna som upplevelsen kom i en väldigt specifik form. Andreas jobbade i stan och jag, Ruby, Otis och Selma var själva på landet. På natten sov jag i stora sängen tillsammans med alla barnen och även om det var mycket mörkt när jag vaknade till på natten så såg jag henne där strax utanför dörren, tittandes in. Ganska liten, mörkgrå i formen.Eftersom jag var ensam och med barnen fungerade det inte att bli rädd, jag har en stark känsla av att jag inte vill vara rädd i det huset heller, vill inte att jag ska rusa upp för trappen när jag släckt sista lampan i köket. Sånt smittar av sig på andra och jag vill att barnen ska vara helt lugna och trygga i det där gamla huset. Så jag bad henne att snälla snälla gå, att jag hade ensamt ansvar för barnen och ville att de skulle må bra. Så somnade jag om samtidigt som det kändes som hon inte var där längre. I takt med att vi tar hand om det där huset tror jag också det kommer lätta och förhoppningsvis behöver hon inte ha koll på mig fler gånger. Ja ni vad säger man nu då.. bilen går bra eller?
