Jag hatar att bli kallad influencer. Skäms och vill genast trycka bort det, säga att jag inte alls är det, berätta att jag hade ett vanligt jobb alldeles nyligen, att jag suttit 15 år på kontor, att jag skrivit en bok, att jag, att jag, att jag.. Jag har funderat så många gånger på varför det skaver så fruktansvärt att bli kallad det, det är ju en del av vad jag gör, inte allt men absolut en del. Varför det är så svårt att äga? Och jag är inte klar i tanken här men jag vill ändå ventilera med er nu så ni förstår var jag kommer ifrån och så får vi se vart vi landar. Men var varsamma. Problemet med min relation till hela yrket är att det på något underligt vis uppfattas som allomfattande. Att vara influencer är att vara det som person, fullkomligt indränkt. Inte som ett jobb man går in eller ur under arbetstimmar och som är ett skal man bär under utsatta tider men inte hela ens person. Och det är inte jag, det är i själva verket långt ifrån hela mig. Samtidigt är essensen av ett sådant influencer-skal att vara så nära sig själv man kan? Och jag har ju medvetet valt att skriva om sånt som känns för mig, faktiskt släppa in i rum som jag tycker är genuint intressanta. Så rörigt. Jag läser kommentarer som börjar med att man inte lägger en värdering i det men som ändå fortsätter i att säga att man är en vandrande reklampelare och använder ord som kränga och det ligger ju visst en värdering i det? Mina tår är mycket möjligt ovanligt ömma tår men inte skulle jag kalla en administratör en vandrande tangentknapprare? Eller en receptionist en vandrande telefonsvarare? Är jag för magstark här? Självklart ligger det känsliga i detta att jag själv inte är helt trygg i mina egna val. Och är det inför publik vilket gör det hela svårare. Att jag tar illa vid mig by proxy när en gubbe på Facebook skriver raljant om ”influensiskor” eller ännu heller ”influensor” som han menar lever som dumma våp. Lite skinn på näsan hade nog inte skadat mig, eller en grundtrygghet. Idag sa Elsa en så krasst ärlig sak till mig som var viktig och bra att höra och som satte igång hela tankeprocessen med att ens skriva detta. Hon sa att jag är så känslig för att andra mellan rader säger att jag är fejk för att jag själv tycker att jag är det. Arbetet ligger i mig, inte i någon annan. Som med allt. Pust, varför måste man alltid göra jobbet själv hehe..
