Att dela eller inte och internet

Sedan första veckan i oktober har vi vabbat eller hållt barnen hemma på grund av sjukdomar som härjat på förskolan (vi pratar om att vi duckat magsjuka, vattkoppor, löss och springmask samtidigt) nästan varje dag. Det har faktiskt varit rätt deppiga och jobbiga veckor och både orken och tålamodet har trutit många gånger om i takt med att diskbergen vuxit. Men jag har inte visat det medan det pågått för det är, som alltid, lättare i efterhand och ljusare när morgonen kommer.

Jag försöker navigera i det här med vad jag kan, bör och vill skriva om på bloggen och i sociala medier, det har alltid varit en sån sak som jag jag sedan dag ett tyckt varit lite krångligt att hitta vart fotfästet sitter.

Jag vet inte om det alltid framgår men stora delar av min vardag, familj och tankar delar jag inte med mig av, det är inte så redovisande här. Inte för att det vardagliga inte är fint nog att visas, eller att jag skulle tappa ansiktet, utan för att det ibland är för privat, ibland är barnens och Andreas integritet något jag måste respektera och ibland vågar jag inte öppna upp för kritik för sånt som känns på riktigt. Och ibland är det bara att jag tänker det är rätt ointressant för andra, bara så som folk har det mest.

Men där jag tänker att det finns många saker som underförstått existerar men inte visas upp, såsom det där diskberget eller att jag är hemma och tjurar i frustration över att inte hinna med mitt schema, förstår jag mer och mer att det också kanske också uppfattas som det är saker som saknas mig helt.

Som att vad som syns här, noga lagad mat, ett rätt ordnat hem med många auktionsfynd och några persikofärgade amaryllisar, uppfattas som helheten av vem jag är och vad jag tycker är viktigt och prioriterar i livet.

Att jag som person inte bryr mig om så mycket annat än fina kuddar, eller att jag är stressad och osäker kring hur jag ska inreda hemma, för att det är vad bilder på ommöbleringar innebär.

Så är det inte. Men kanske är det att spela internet fel så som jag resonerat.

Jag hade en så bra konversation med Emma Sundh igår gällande det här med vår resa till Australien. Jag lyfte ju den för ett tag sen här, men har inte varit helt säker på vad jag landat i. Frågan är alltså inte om vi ska träffa pappa, utan om det är oansvarigt att visa upp en sådan resa, med den typen av miljöpåverkan den innebär, när man har många människor man når ut till och påverkar, och bidrar till befästandet av flygnormen.

Eftersom det inte handlar om ifall vi ska träffa min familj eller inte, relationen är självklart överordnad vad någon annan tycker, så finns det två val gällande resor som Emma och jag pratade om - team mörka eller team transparens.

Ibland pratar man om att en del av det ansvar influencers har innebär att avstå att visa sådant som inte är bra, rätt eller korrekt, och det håller jag med om ibland, och samtidigt inte alltid. Som Emma uttryckte det: tron på transparens, att bjuda in till diskussion och visa medvetenhet kring att det här är knepigt. Och när en väl flyger - problematisera snarare än försköna.

Båda de här två sakerna hänger ihop och framöver kommer jag prova om fotfästet håller även i en värld av lite mer transparens, på en nivå som känns på rätt sida av integritet fortfarande. Det gäller såväl vardag som resa. Vi provar.