Inspirationspirr, lust efter nya saker och vilja att söka efter dem är känslor och en viss typ av klädnad man går runt i . Men idag, med med allt som sker i världen just nu känns det som en så svår kappa att klä sig i, i alla fall för mig, som om jag växt ur den och armarna stasar när jag försöker klämma mig i den. I morgondagens Billgren Wood pratar vi faktiskt om det här, mättnaden på konsumtion som kommit hand i hand med det här känslorna. Det låter mörkt men det är det nog inte, glädje och lättja kan fortfarande finnas och gud vad jag tror på att det finns en roll för det som bara är enkelt och härligt, men det är så tydligt att vi måste tänka igenom vad vi gör och hur och varför så himla mycket mer. Hushålla med vår uppmärksamhet på ett mer ansvarsfullt sätt. För uppmärksamhet handlar inte bara om vad jag gör inåt, det är så tydligt att det är en del av vad som blir ett kollektivt medvetande och då ligger det ett ansvar i det. Sen Elsa och jag spelade in avsnittet har jag fortsatt fundera på det och jag tror jag tänker på att sättet vi pratat om konsumtion påminner lite om så som vi pratade om bantning på 80 och 90-talet. Då var det grovt och oslipat och allt från grapefrukt och ägg till pulvershakes och helt ogenomtänkt och så himla mycket något som tog så mycket plats i samtal och media och därigenom i allas medvetande, oavsett om man ”behövde” banta eller inte. Så blev vi med tiden mer sofistikerade, mer ödmjuka inför att alla inte mår bra av att lyssna på det där i all oändlighet, förstod att en smal kropp inte nödvändigtvis var samma sak som en frisk. Folk bantar fortfarande idag men den generella tidsandan är ändå att det går under ett paraply av hälsa, det är fler faktorer som vägs in än bara en siffra på en våg. Och vi pratar om det på ett finkänsligare sätt. Och lite så är det kanske vi betett oss kring prylar och att köpa, byta ut och konsumera fram tills, ja om inte nu så nyss. Grovt och oslipat och utan analys om hur tröskeleffekterna ser ut. Jag tror inte vi kommer sluta känna den där glädjen eller pirret, tycker inte vi behöver det, men det ska nog vara i en mer förfinad form, ödmjukare inför vår påverkan, med mer kunskap och med fler aspekter i åtanke. Åtanke som kräver att ens plats ibland är ens egna, ibland lånas ut till andras tankar. Och så tror jag det också är jag måste förhålla mig till den här platsen, till podden, bloggen och Instagram. Hoppas ni är med på det. Vad säger ni själva, är ni med på hur mina tankar går?
