Jag har burit en känsla av ångest instoppad djupt ner i en ficka, sedan jag för ett par veckor sedan var på vårdcentralen med min son och av en slump hamnade i samma korridor som leder till BUP där jag gick och vägde min tunna ludna tonårskropp i flera år. Dörren in till höger, fönstret och stolen i slutet av korridoren. Allt var exakt samma, bara jag var annorlunda och bredvid mig höll jag min pojke i min hand. Mitt liv räddades på sätt där inne, även om det var långsamt och mödosamt. Imorse vaknade jag till det här inslaget i Ekot. Fler än tidigare behöver hjälp för svåra ätstörningar, vårdbehovet är uppdämt, ätstörningarna som det söks för är av grövre, allvarligare slag. Och sjuka kan behöva vänta upp till 1,5 år för att få hjälp. Säg mig, hur är det möjligt?? Detta är sjukdomar av fruktansvärd sorg och lidande, det är fara för liv och psyke, för drabbade såväl som för de närmsta runtomkring. Och framförallt, av forskning vet vi att snabbt insatt behandling är det som leder till återfrisknande. 1,5 år? Redan när jag svalt, för nästan 20 år sedan var det allmänt känt att det var svårt att få hjälp. I forumen där jag chattade med andra flickor och sökte idéer för hur man skulle lyckas få lämnas ifred med sin sjukdom så pratades det ofta om det. I små stunder där vi bröt ihop och inte orkade leva upp till vad sjukdomen krävde av oss, så var man ett kilo från sjuk nog att få hjälp. Och var man sjuk nog, stod man i kö, månader och åter månader innan remisser från husläkare svarades på. Så ytterligare tid gick, och de knutarna vi hade i våra huvud blev hårdare och än mer intrasslade. Nån hamnade på psykakuten och en annan tvångsmatades med sond för att tonårshjärtat var på väg att ge upp. Jag ser inget annat svar på varför det är såhär, att det till och med förvärras, än att vården av ätstörda inte är av prioritet. Fast att sjukdomen drabbar fler och fast att det är unga människor, framförallt flickor, som lider. Det är skandal och en skamfläck.
