Det kom en fråga som är väldigt mångfacetterad men vi kan väl lyfta upp den i dagsljuset och prata om det tillsammans så får vi se vad vi resonerar oss fram till. ”…Jag undrar om du skrivit något om att ha karriär och skaffa barn samtidigt? Är 25 och vill skaffa barn nu nu nu men är också väldigt driven karriärmässigt, och befinner mig tyvärr i en bransch där det inte uppmuntras skaffa barn ”tidigt” (innan 30).” Egentligen är det här ett sorgligt inlägg att skriva 2019. En fråga och ett svar som primärt skrivs av en kvinna, för det är en kvinnas tankar och funderingar att brottas med det här, hur skevt det än må vara. Jag har visserligen pappor i min omgivning som funderat både en och två gånger över att kunna kombinera barn med karriär men det är inte alls på samma nivå som mammor runt mig gjort och gör. För utöver den uppenbart fysiska aspekten av att vara den som bär ett barn och allt vad det innebär så måste vi också prata om känslan, reel eller inte, av att bli - känna? sig uträknad i arbetslivet som mamma. I kommentaren är det egentligen två frågor att reda ut, den ena barn och karriär, den andra att skaffa barn tidigt i livet. Jag tror vi måste börja med att skilja på storstad och glesbygd när vi pratar om ålder för det skiljer sig åt. Jag var 27 när jag blev gravid med Ruby, nyss fyllda 28 när hon föddes. 31 när Otis föddes, 33 när Selma kom. Så tittar vi på ett nationellt genomsnitt låg jag strax under, och för Stockholm flera år under genomsnitt för ett första barn. I mitt lilla microuniversum av modevärlden i Stockholms innerstad kändes det som jag var ljusår under genomsnitt när Ruby kom. De här åren som barnen kom var också mitt i mina karriärsår. Jag jobbade mycket innan Ruby och fortsatte göra det egentligen fram till att jag var föräldraledig med Selma, för under den ledigheten bestämde jag mig att bli frilans och - kanske tillfälligt, kanske för evigt, inte ha en klassisk fast anställning. Det har visserligen inte inneburit att jag jobbat mindre alls men det är natt och dag i känsla och möjligheter. Jag skulle ljuga om jag sa att de var enkla år eller att jag var duktig och strukturerade dem på ett sånt sätt att det blev så friktionsfritt som möjligt. Jag har under dessa år känt mig väldigt sliten åt alla håll och kanter. Rusat fram och tillbaka, åkt väldigt mycket taxi för att hinna hämta i god tid samtidigt som jag alltid jobbat heltid. Helt enkelt, försökt pressa in en fyrkant i en cirkel. Ett alternativ hade såklart varit att gå ner i tid men där har min aversion legat i den klassiska kvinnofällan av lägre lön, lägre pension, mindre semester av att göra det, och faktiskt även det avskräckande exemplet av att se kollegor göra 100% arbete på 90% av tiden till 80% av lönen. Deltidsarbete är ofta en ekvation som inte går ihop i den privata sektorn. Så jag har jobbat heltid, hämtat och jobbat på nätter när alla andra sovit. Mailat sent på natten tills jag med all rätt fick ett argt mail från en underordnad kollega som förklarade hur dåligt exempel det var, vilken typ av press jag satte på andra av det. Oerhört sant. Men jag har också varit en bättre anställd sedan jag fick barn, så mycket effektivare, så mycket skarpare. Bättre på att prioritera, bättre simultankapacitet. Men periodvis har känslan av att inte räcka till någonstans verkligen varit min under dessa år. Jag pratade om det med min underbara och kloka vän Tessan som också har tre barn nyligen, det är inte så att man känt att man har mått direkt dåligt av stressen, men att det har känts lite.. ja ovärdigt att alltid springa överallt. Att inte ens hinna gå normala steg? Jag kan också säga att det under mina föräldraledigheter har ändrats i samtliga av mina tjänster - ibland på ett ok sätt där jag har känt mig inkluderad och har haft förståelse för processen även om den inte alltid varit till min fördel, men också på oacceptabla sätt som jag har varit oerhört upprörande och faktiskt ganska kränkande. Men grejen med allt det här är såklart att jag inte hade velat få barnen vid ett annat tillfälle även om jag tycker det finns strukturella fel i balansen mellan karriär och föräldraskap så som livet fungerar för många av oss idag. Men det är ingenting som bör få makten över de val vi gör i livet, för är man så pass lyckligt lottad att man kan välja att skaffa barn när man är vill, så måste det få vara styrande och överordnat. För att det är större, för att det är viktigare. Det är också en skevheten som vi kan hjälpa att rätta från insidan såväl som på valdagar. Det är en fight som helt enkelt är värd att ta. Det jag vill säga är att jag först nu, tre barn senare, nästan 8 år efter att jag fick mitt första, har hittat en balans i hur jag kan arbeta och räcka till för mig själv, för barnen och för mina kunder. Men det har inte varit enkelt och den som tagits störst smäll är jag själv. Vad är era tankar och erfarenheter?
