Godkväll, idag har jag hunnit titta in här först nu på kvällen men jag har längtat hit hela dagen, velat ventilera en text med er. Jag läste nämligen en artikel på Goop, detta tempel för karismatisk kvasivetenskap, lyxflum och introperspektivt ömmande som jag ibland tar del av med lika delar glädje som hand för pannan. Ändock, som tidsfördriv när världen känns mörk tycker jag Goop är mysigt, för vem önskar inte att en rosenkvarts programmerad med vänlighet hade hjälpt? Artikeln jag läst är skriven av JJ Martin som jag sedan länge följer på Instagram. Jag har inte vetat så mycket mer om henne än att jag känt till hennes varumärke och utsökta mönstervärld och interiörer, en textilälskares paradis. Men artikeln om hennes egna infertilitet var någonting helt nytt och i och med att jag själv trodde under en period att vi inte skulle kunna få några barn drogs jag till den. Jag hade förut en tumör i min hypofys, en knöl som upptäcktes då jag förlorade synen fläckvis, som växte av hormoner och som enligt min endokrinolog skulle betyda att jag inte skulle kunna bli gravid så länge den satt där. Så mitt mindset och sorg var sån under fler år. Nu blev det uppenbarligen inte så, vi har som ni vet tre barn, oplanerat efterlängtade men på något sätt lever infertiliteten kvar i mig ibland, jag smakade på den och känner något slags släktskap, även om jag inte lägre är en del av det fruktansvärda kämpandet. JJs artikel är lika delar provocerande som magnetisk, för vad den gör i mig är att den väcker ett intressant samtal om vad moderskap egentligen består av, och eftersom jag kände att den expanderade mina egna tankemönster tänkte jag att det skulle vara intressant att dela den med er också. Jag ska börja med att varna om att hon efter att ha genomgått IVF: er är mycket kritisk mot dem så du är medveten om att det kommer komma upp, jag kan tänka mig att delar av vad hon skriver kan uppfattas som stötande om hennes val är väldigt olika ens egna. Artikeln är på engelska men jag översätter vissa delar och länkar till den HÄR så ni kan läsa den i sin helhet också. ”Under sex år, kunde jag inte bli gravid. (Jag bodde i Italien—och gör det fortfarande). Och som de flesta trettiofemåriga kvinnorna jag känner med en odefinierbar fertilitet, knuffade, drog, petade, stötte och insisterade jag på att reproducera, först genom att räkna de tre dagar per månad som jag visste att jag hade ägglossning och insisterade på ett sex-schema, och sen — när det inte fungerade — gick jag över till IVF. Genom att falskt stimulera min äggledare till handling och befrukta dem i en burk på en bänk någonstans i Milano, blev jag faktiskt gravid tre gånger. Men varje gång, vid tre-månaders milstolpen, drog den massiva nål som stack min uppsvällda mage inne på den italienska gynekologens mottagning, ut en pervers dödsdom. Fostret levde faktiskt, höll sig kvar med sina järnklor, men samtidigt var det fullständigt kromosommässigt hoprört. Jag föreställde mig att barnen jag ynglade av mig hade fyra huvuden och sparkade ursnnigt med en taggig fena. Jag undrade om det ens görs kläder för sådana varelser.” JJ fortsätter sedan med att berätta om hur hon reagerat på IVF-processen, hur hon inte sörjt de barn som inte blev utan ursinnigt kämpat vidare, med energi tagit sig an sitt liv och fortsatt leva som om ingenting hänt. Hon var inte en person som misslyckades och inte heller nu, med sin destabiliserade kvinnliga kropp, full av tillsatta hormoner, tänkte hon göra det. Hon blev deprimerad, satt under ett mörkt giftigt moln. Det var, med säkerhet italienarnas fel, som allting annat. Så, som den amerikanska hon är, tar hon till en ny LA-baserad, genialisk kändis-gynekolog som ska rädda henne ur det här kaoset. Men inte heller då går det och efter att ha mottagit det sista samtalet om att inte heller denna bebis är frisk tar hennes sjuåriga krig stopp, där och då. Och det är också nu JJ blir kontroversiell i sina övertygelser om varför detta skedde, men stanna med mig en stund till för hennes resonemang kommer utvecklas: ”Även efter allt det här: jag är inte i grunden mot IVF. Om en kvinna väljer det, stödjer jag henne. Men jag vill dela insikten som jag kom fram till: I mitt fall, är jag övertygad om att IVF stängde ned det naturliga arbete mina äggledare och livmoder var gjorda för att göra. Om det fanns en chans att de i själva verket bara slumrade eller gömde sig i rädsla eller hade lämnats utan tillsyn och kärlek, fanns det ingen chans att upptäcka och locka dem att börja fungera igen genom att dränka dem i mediciner. De blev totalt kuvade av vapen av manligt baserad vetenskap, avklippta från deras sanna kunskap. Tystade. Jag insåg allt det här först under de senaste fem åren då jag övergett min falska fertilitet för gott. Under den här perioden, med ett ickemedicinskt team av helare, shamaner, häxor, äggstocks andnings experter, yin lärare, qigong mästare and yoni experter i slumpmässig rotation, började jag lära mig vad fertilitet verkligen betyder och hur jag kan kultivera det i mitt egna liv. Och under den processen, kära läsare, skapade jag inte ett barn. Istället skapade jag och blev mor till: en andlig praktik, nya relationer, nya sätt att anknyta till människor, nya sätt att anknyta till mig själv, och ett företag som oväntat växt från en anställd till dussintals.” JJ resonerar vidare om olika sorters moderskap, och hur hon kunnat komma dit hon är idag för att hon till slut omfamnat moderskapets principer innan hon blivit en. Detta är enligt JJ en naturlig del av den feminina energin, för att kvinnor är ”natural born creators”. Och även om det vi skapar kan ta många olika uttryck så behövs det en bördig miljö för kreativiteten att flöda. Att hennes egna energi egentligen inte naturligt är på det här sättet men att hon fått öva i det och lärt sig. Och när man väl skapat något måste man ta hand om sin baby. För det är trots allt den viktigaste delen av moderskap, att låta ens skapelse blomma och till slut växa upp självständigt från en själv. JJ är självklart flummig och new age-ig och jag motsätter egentligen allt som insinuerar att man på något sätt kan bestämma över sin fertilitet då samma resonemang innebär att man borde kunna vara en anledning till att det inte går, att man gör något fel, stressar för mycket, tänker på det för mycket, önskar för mycket. Men jag tycker det är så oerhört intressant vad acceptans gör med oss. Hur mycket acceptans kan få en att växa, att det ofta är den direkta motsatsen till att ge upp. Det är viktigt att förstå i empatins fotspår. JJ avslutar: ”Så varför kom det ingen bebis när jag väl lärt mig alla dessa fertilitetstrick kanske du frågar. För att vara ärlig, så tror jag var och en av oss har våra egna vägar av kunskap att vandra under den här livstiden, vår egna gång av smärta som knuffar oss in i nya strömmar och nya hav, där de fantastiska juvelerna av vår existens finns begravda. Dessa är unika för var och en av oss. Varje utmaning, varje hjärtesorg, varje besvikelse finns där för att lära oss precis vad våra själar behöver veta. Om jag inte hade haft fertilitetsproblem, hade jag aldrig utforskat min egna andlighet, mitt känslomässiga djup, och min egna feminina energi. Jag är för evigt tacksam för det hinder som placerades framför mig. Jag vet i djupet av mitt hjärta att mina barn inte var menade att skapas på en steril medicinsk bänk i Milano. Saknar jag att ha mänskliga barn? Såklart jag gör. Kommer jag fokusera på det? Ingen jävla chans. Jag fostrar hellre ett mind-set, ett hjärt-set, ett energi-set så jag lever mitt liv i ett bubblande rykande bad av fertilitet. Idag, vid fyrtiosex och som barnlös, har jag aldrig känt mig mer som en mor. Oavsett vilken typ av mor som finns där ute och lyssnar, hoppas jag hon tittar närmre, gräver djupare, och lyssnar längre på hennes hjärtas musik, smärtan i hennes själ, viskningarna som kommer från hennes livmoder. Lek mer, var mer nyfiken, inte kritisk, och mest av allt, fall mjukt in i det gurglande havet av flödande liv. Ingen av oss kan veta vilket barn som kan komma här näst.”
