Sista veckan av semestern är här och jag ljuger om jag inte säger att det känns vemodigt och lite ångestfyllt att tänka att det snart är över. Jo, jag ser såklart fram emot hösten, har roliga jobbprojekt framför mig, ska klä upp mig och laga rolig mat und so weiter i oändlighet, men i år var det som det var första sommaren vi fick smaka på hur vi gör sommaren rätt. Som om vi hittade hem i vilka våra traditioner är och hur våra semestrar ska se ut, var vi ska vara.Den här sommaren har varit min lyckligaste, mest frånkopplade tid. Den stora grundbulten är såklart att vi har varit centrerade på en plats, inte rest bort och runt. Med våra tre barn och hur vi är som personer har det passat oss så mycket bättre än att vara på många olika platser i ständig förflyttning. Samtidigt har vi varit sociala och träffat många vänner, all vår familj, och fått rå om dem hos oss. De vänner vi inte hunnit träffa längtar vi enormt efter och har på högsta prioritet att hinna träffa ordentligt i höst. Jag har fått mycket gjort, arbetat så många timmar med händerna och kroppen och det är precis så min återhämtning visat sig se ut, inte i en solstol. Jag har rört på mig mycket, gått långt, gått snabbt, vaknat tidigt varje morgon och startat dagen själv. Det har varit många kortare utflykter, många bad, många loppisar, många spadtag och penseldrag.Det har inte varit så mycket vin men det har varit för många dagar med kött. Det vill jag ta med mig in i hösten, tydligare fokus vegetariskt igen nu när grillen heller inte tänds lika ofta. Min kropp mår inte bra av rött kött, jag borde verkligen inte äta det. Jag längtar efter sensommar tomaterna, hemgjord pasta, sylter och örtspäckade buljongiga rätter att servera med sked i vackra fat.Jag har läst alldeles för lite, inte hunnit eftersom jag heller inte suttit still så länge. Nu läser jag Anna Axfors En dag i öknen, kanske jag kan få ro den här sista veckan och bara försvinna i den eller så kanske hösten är en bättre lästid för mig?Jag har inte på något sätt hjulat fram i ångestfri lycka den här sommaren men känner mig faktiskt tacksam, det är ändå inte så ofta man går runt och känner så. Glad för var jag haft, håller det nära hjärtat och jämför det inte. Jag pratade med en vän igår om att den ultimata lyxen är att inte ta del av andras och jämföra sig utan att vara i sitt egna nu. Att det är precis det man borde odla mer av och kultivera i sig själv för att det är då man har makten över sitt liv och håller i tyglarna själv. Det tar jag med mig, såhär den sista semesterveckan.
